Kultur

Tidlöst om sökandet efter identitet

Göteborg Artikeln publicerades
Dejmis Rustom Bustos, Benjamin Moliner och Dasha Nikiforova i Folkteaterns ”Den fule”.

”Den fule” på Folkteatern startar som en överspelad fars, men tar upp tidlösa ämnen som utseendefixering och sökande efter identitet, skriver Bella Stenberg.

”Den fule”

Plats: Folkteatern, Göteborg, Stora scen

Av: Marius von Mayenburg

Regi: Nora Nilsson

Översättning: Magnus Lindman

Medverkande: Pelle Grytt, Benjamin Moliner, Dasha Nikiforova, Dejmis Rustom Bustos

Längd: 90 minuter

Spelas till: 14 januari

Hela Lettes självbild välts över ända. Visste du verkligen inte? frågar chefen och säger att han har ”ett ansikte som aldrig kan sälja något”. Därför ska hans assistent få åka till den prestigefyllda kongressen och sälja hans stickkontakt istället. Han inser att hustrun aldrig tittar honom i ansiktet, bara i hans vänstra öga. Men hon älskar honom ändå – han är vacker inuti.

Både Lettes inre och yttre förändras dock när han gör en operation som förvandlar hans ansikte och honom till något alla åtrår. Satiren inleds som en överdriven fars där både smarthet och skämt dränks av överspel och vattenslabb. Golvet är täckt med papper för att skyddas, dekoren är enkel med tre bord och sex stolar. Hela tiden iakttaget av Lettes ansikte från en stor skärm.

Fyra skådespelare gör åtta roller. Benjamin Moliner som Lette, den fule, är trots sin personlighetsförändring den ende konstanten. Dasha Nikiforova växlar framgångsrikt och drastiskt kroppsspråk som hustru, kirurgsköterska och en rik äldre dam. Pelle Grytt är chef och kirurg, frestare och övertalare. Skådespelarpraktikanten Dejmis Rustom Bustos som Lettes assistent och den rika damens son, är ung, optimist och påverkbar och i båda rollerna någon som väljer att byta ansikte. Gränserna mellan rollfigurer och relationer är flytande, utbytbara och ibland förvirrande.

Folkteatern kallar tyske Marius von Mayenburgs pjäs från 2007 för en blivande klassiker, men det intresseväckande ligger snarare i enskilda repliker än i helheten. I takt med att Lette förändras, med uppgång och fall, när grandiositet och habegär byts mot självtvivel, blir det skarpare och mer tankeväckande. Slutet blir en narcissistisk jag-lek med ord och självbilder. Utseendefixering och samhällshierarkier, sökande efter identitet och andras uppfattningar om ens jag är trots allt tidlösa ämnen.