Kultur

Tänkvärt om när svältåren i Sverige skakade landet

Kultur Artikeln publicerades
Magnus Västerbro visar att Sverige inte hade behövt svälta på 1800-talet – om samhället hade varit mer jämlikt.
Foto: Johanna Hanno
Magnus Västerbro visar att Sverige inte hade behövt svälta på 1800-talet – om samhället hade varit mer jämlikt.

Magnus Västerbros ”Svälten” är en bred essäistisk betraktelse över hungersnödens orsaker, effekter och historia, som visar att hungerns orsaker oftare än brist på mat är usla politiker och ojämlika samhällen. Tänkvärt, tycker recensenten Christian Swalander.

Essä

Svälten – hungeråren som formade Sverige

Författare: Magnus Västerbro

Förlag: Albert Bonniers förlag

Visa mer...

För 150 år sedan, år 1868, var sommaren torr och het, skördarna slog fel och hungersnöden bredde ut sig över Sverige. Året innan hade varit ovanligt kallt, och även då blev det missväxt och nöd, i synnerhet i Norrlandslänen. Efterverkningarna i form av svält, social misär och en tilltagande utvandring fortsatte även under det följande året, 1869.

Om förhållandena i Sverige under dessa tre ödesdigra år handlar journalisten och författaren Magnus Västerbros ”Svälten”, men som han är en god essäist dessutom, vrider och vänder han perspektiven på hungern och svälten, så att en mängd olika aspekter på dessa genom historien återkommande katastrofer belyses på ett mångskiftande och oavbrutet intressant sätt. Från de enskilda människoöden som finns dokumenterade i Sverige under hungeråren vidgas berättelsen till framför allt de maktpolitiska och sociala förhållanden med djupa klassklyftor som mer än missväxten orsakade svälten. Västerbro citerar i diskuterande kapitel mot bokens slut bland många andra den indiske ekonomen och filosofen Amartya Sen, som konstaterat att hungerkatastrofer oftare än en fråga om mat är en fråga om makt.

Makten vid den tid det här är fråga om låg i Sverige framför allt hos kungen och hans kabinett av ministrar. Kung vid den här tiden var Karl XV, en notorisk odugling och suput, beryktad för att använda sig av sin kungliga makt för att sexuellt ge sig på kvinnor. Karl XV omfattade en i tiden aktuell uppfattning om hur fattigdom och hunger borde hanteras, nämligen inte alls. Att undsätta de nödlidande skulle kunna leda till att dessa vande sig vid att mat kunde man få utan att arbeta för den, och en sådan villfarelse kunde ju inte kungen och hans handgångna ministär underblåsa.

Precis som vid många senare svältkatastrofer i till exempel Indien, Bangladesh, Etiopien och Kongo skulle de hungriga ha kunnat mättas – om inte maktgalna och hänsynslösa politiker och militärer förhindrat det.

Det märkliga är, visar Västerbro, att det fanns hjälp att få, ifrån det hungrande Sverige utgick signaler som nådde långt ut i Europa, och ledde till att omfattande hjälpsändningar skickades till Sverige. Inte minst kom sådana från Ryssland, samma år som i Kungsträdgården i Stockholm statyn där Karl XII pekar mot ”den evige fienden” i öster avtäcktes.

Precis som vid många senare svältkatastrofer i till exempel Indien, Bangladesh, Etiopien och Kongo skulle de hungriga ha kunnat mättas – om inte maktgalna och hänsynslösa politiker och militärer förhindrat det. Nu kan Västerbro inleda med att berätta om Nils Borg, en norrbottnisk fjälljägare och småbrukare, som i den smällkalla vintern 1868 gick hela vägen till Stockholm, för att till kungen lämna ett brev med en ”underdånig hemställan” om att den nödhjälp som skickades till Norrland skulle komma de allra fattigaste till del. Enligt den rådande norm som kungen och hans regering omfattade, fick hjälp lämnas till sådana relativt välbeställda bönder som man kunde räkna med skulle vara i stånd att något år senare betala tillbaka.

Nils Borgs hemställan avslogs alltså, och han fick gå hem igen.

”Svälten” är en tänkvärd bok, inte minst i tider när de ekonomiska klyftorna växer och en förhärskande överideologi åter gör sig gällande som premierar egoismen.