Svärtan lyfter Göteborgsoperans ”Oliver!”

I Fredrik Benke Rydmans version av klassikermusikalen går färgerna främst i grått. Stora kala väggar, mörka gränder och kallt ljus sätter tonen för en mörk historia där barnen hamnar i kläm i en hård vuxenvärld. Det är i detta som aktualiteten fortfarande ligger och gör att ”Oliver!” känns aktuell än i dag. Det är också med barnens ögon vi i publiken får följa historien. De klart bästa scenerna är med barnen, och de är som tur är många. De vuxna är snarare karikatyrer med forcerade rörelser och märkliga utseenden.

Historien följer den unge barnhemspojken Oliver (Rollen delas av tre barn, premiären spelades av Viktor Werlenius) vars enda misstag är att han ber om mer mat. Straffet för detta brott är att han säljs till en begravningsbyrå. Trots sin nästintill overkliga hövlighet lyckas han komma i kläm igen och rymmer. Till slut möter han Dodger (under premiären spelad av Wilmer Hellsten) som tar med honom till Fagin (David Lundqvist), en småkriminell lurendrejare som lär upp småpojkar att bli tjuvar.

Det är en viss transportsträcka hit, och första halvan av ”Oliver!” blir faktiskt lite seg i perioder. Det beror framförallt på den stora mängden karaktärer att hålla reda på – och vissa känns inte helt relevanta. Visserligen har de alla en poäng, men tre timmar räcker inte för att fördjupa samtliga karaktärer.

Bland karaktärerna sticker framförallt David Lundqvists Fagin ut. ”Funderar lite till” är en uppvisning i musikalartisteri, där Lundqvist vrider och vänder ut och in på både sig själv och sin karaktär. Caroline Gustafssons Nancy är cool i hela sin person och sjunger starkt och klart med en röst rymmer en hel del känslor. Viktor Werlenius gör en trovärdig och välsjungen Oliver som anpassar sig i alla situationer, och Wilmer Hellstens Dodger är både rolig och välgestaltad. Hans sångpartier är starka och fulla av attityd.

Samtliga texter har fått en välbehövlig uppdatering och påminner mer om hur folk pratar i dag. Det märks även i rörelserna, där Benke Rydman har lagt till dabs, en dansstil som blev känd genom spelet Fortnite. Det märks att han har drillat både barnen och de vuxna musikalartisterna hårt och knappt några scener skänker tid för andrum. Det är alltid något som händer även i de få lugna partierna.

Svärtan slår till med full kraft i andra akten, och då bränner det faktiskt till på riktigt. Fredrik Benke Rydman tar med sig ”Oliver!” till nutiden och historien känns, trots sin ålder, inte förlegad. ”Oliver!” är fortfarande en sevärd musikal som har mycket att ge.