Strålande cineastdröm om Hollywoods guldera

Här är Tarantino mindre intresserad av att berätta en rak historia och mer av att ge oss en filmhistorisk tidskapsel. Likt ett uppslagsverksmässigt referensbibliotek, maniskt noggrant återskapad och fullproppad med personliga guldkorn från dåtidens popkulturella markörer. Det är magnifikt, närmast folkbildande, om en svunnen analog era.

Året är 1969 och Hollywoods guldålder drar sin sista suck. En omtumlande tid, inte minst för falnande tv-stjärnan Rick Dalton (Leonardo DiCaprio). DiCaprio gör en av karriärens bästa skådespelarbedrifter, men några moment sticker ut extra. Psykbrytet efter en misslyckad tagning, där Rick exploderar i självförakt och bakfylla, och när han blir uppläxad av en åttaårig kollega (Julia Butters) vars späda kropp är fylld av en yrkesstolthet Rick sedan länge lämnat i rännstenen.

Hans ständige följeslagare är allt-i-allon och bästa vännen Cliff Booth (Brad Pitt). Pitt levererar en episk coolhetsfaktor i flera obetalbara scener. Särskilt drabbningen med Bruce Lee (Mike Moh), ett av förhållandevis få renodlat komiska ögonblick. Pitt är även med i filmens mest nervpirrande sekvens, på Manson-sektens gamla westernranch.

Huvudperson nummer tre är Sharon Tate (Margot Robbie). Det går att missta rollen för bildskön klädhängare, men Tarantinos syfte är att göra henne till vacker symbol för liv och glädje. Alltså raka motsatsen till det hon förknippas med idag, efter att Mansons hippies slaktade henne och hennes ofödda barn i sitt fasansfulla ritualmord.

Likt ”Inglorious basterds” tar sig Tarantino stora konstnärliga friheter med historien och använder fiktionen för att skriva om verkliga händelser till en underhållningsvåldsam hämndfantasi. Men genom sin eskapism lämnar han oss med en tanke vars orimlighet rymmer äkta melankoli: tänk hur annorlunda världen kunde sett ut om Hollywoodhjältar funnits på riktigt?