Stenastipendiaterna Wåhlstrand och Ekdahl låter konsten ta tid
Annika Ekdahls färgrikt prunkande gobelänger delar den stora Stenasalen med Gunnel Wåhlstrands mjukt gråtonade tuschlaveringar. En krock som heter duga, skulle man lätt kunna tänka sig. Men de har fått varsin tydligt avgränsad avdelning, och i grunden är de inte så olika som man till en början frestas tro. Tvärtom finns det en påfallande släktskap i deras metodiska, tidsödande sätt att arbeta med själva hantverket, liksom i motivens anknytning till den personliga historien.
Gunnel Wåhlstrand är född 1974 och uppväxt i Borås. Efter några års studier vid konstskolor i Göteborg kom hon in på Konstakademien i Stockholm och redan i samband examensutställningen 2003 blev hon uppmärksammad för sina måleriskt storskaliga och oerhört väl genomarbetade tuschlaveringar efter foton ur gamla familjealbum.
”Hon ville försöka frammana en bild av sin pappa som hon själv inte hade något minne av – han tog sitt liv när hon var ett år gammal.”
Den ursprungliga tanken med detta sätt att arbeta var att hon ville försöka frammana en bild av sin pappa som hon själv inte hade något minne av – han tog sitt liv när hon var ett år gammal. I den långsamma, omständliga proceduren att gå in på djupet i varje skrymsle av bildrummet och återskapa det i lager på lager av tusch på papper tyckte hon sig själv förflyttad i tid och rum.
Jag vill gärna tro att det är det just det här meditativa djupborrandet och inte bara den monumentala storleken och det utsökta hantverket som gör att man nästan hypnotiskt sugs in i hennes bilder. De mjuka skuggningarna med rikt varierade gråskalor som nästan omärkligt går i varandra skapar en ton av öververklighet mitt i realismen.
Här blir det lite problematiskt med ljussättningen i det i övrigt mörklagda rummet. Det gäller inte minst det årsfärska verket Slutet av juli, där den starkt riktade spotbelysningen tenderar att förta något av ljuseffekterna i själva bilden och den subtila kontrasten mellan stenstrandens sepiatoner och havsytans svala blå. Just färginslagen, och även de återkommande naturmotiven i de senaste bilderna, ger en fingervisning om att Gunnel Wåhlstrand nu lämnat familjefotografierna och är inne på en ny väg.
År 2013 fick Annika Ekdahl Fokusstiftelsens pris The Nordic Award in Textiles och ställde i samband med det ut på Abecita Konstmuseum i Borås. Det är lätt att här känna igen flera av de gobelänger hon visade då – man glömmer inte det storslagna kalasbordet med den enorma prinsesstårtan i Barockfesten eller det myllrande folklivet i Parkteatern där hon har vävt in hela släkten och bekantskapskretsen i ett färgsprakande kalejdoskop.
Tekniken har hon hämtat från 1500- och 1600-talets praktfulla gobelänger, liksom detaljrikedomen och berättarglädjen. Men det är sitt eget liv hon berättar om, i en sprudlande infallsrik blandning av verklighet och fantasi.
”I Annika Ekdahls symbolrika bildväv får den paradisiska parken representera en skyddande fristad”
Helt ny är en gobeläng med motiv från Nara Park mellan Kyoto och Osaka där fridlysta hjortar strövar omkring i tusental. I Annika Ekdahls symbolrika bildväv får den paradisiska parken representera en skyddande fristad också på ett annat plan: de människor hon har placerat in mitt bland hjortarna är personer som förr funnits i hennes närhet men som nu är döda.
