Annons

Stefan Jarl blir pinsamt banal

Ett självupptaget, pompöst pekoral. Stefan Jarls drama om en kärnfamilj i ett krigsdrabbat Sverige är en provocerande banal gestaltning av offren för väpnade konflikter.
Publicerad 22 februari 2018
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Eva Röse och Joel Spira spelar offer och förövare i "Innan vintern kommer".
Eva Röse och Joel Spira spelar offer och förövare i "Innan vintern kommer".Foto: Folkets bio

Innan vintern kommer

Drama

I rollerna: Eva Röse, Henrik Norlén

Regi: Stefan Jarl

När ”Innan vintern kommer” visades på Göteborg Filmfestival var regissören Stefan Jarl på plats för att introducera. Han uppmanade oss i publiken att ge filmen tid att sjunka in efteråt för att uppskatta den till fullo.

Jag undrar hur länge han menade, för nu har det gått tre veckor och den känns fortfarande lika gräsligt dålig.

Annons

Filmens inledande bildmontage bådar gott med vackert fotograferade motiv i ursvenska landsbygdsmiljöer. Blå himmel, vita kyrkor, röda gårdar, små vägar genom öppna landskap. En vägspärr mitt i idyllen blir det första (lågbudgetanpassade) orostecknet på att något hemskt skett med vårt trygga land. En statskupp har ägt rum. Sverige befinner sig i väpnad konflikt. Och snart ska en liten blond pojke och hans föräldrar bli brutalt varse krigets hemskheter.

”Det är ett sätt att låta oss förstå hur det känns, vi som har haft fred så länge i vår del av världen.” sa Jarl i en intervju nyligen. I teorin låter det ju fint med ett svenskt kärnfamiljedrama i krigets skugga och budskapet ”tänk om det hände här”. I praktiken är ”Innan vintern kommer” ett självupptaget, pompöst pekoral vars banala gestaltning av krigets offer är djupt provocerande.

Autenticiteten är i nivå med Mats Helge Olssons ”Ninja Mission”, där Västergötland skall föreställa Sovjet. I ljuset av verklighetens flitigt nyhetsrapporterade oroshärdar framstår Jarls övergreppsscener närmast parodiska, där lövtunna pappkaraktärer till soldater, spelade helt utan trovärdighet, beter sig som klichéaktiga svin. Ibland förväntade jag mig nästan att det skulle komma pålagda sitcom-skratt just i de stunder när filmen ämnade vara som mest drabbande.

En annan provocerande känsla är Jarls slapphänta övertro på att manusets (hans) sanningar trumfar behovet av hantverkskunnande, som om filmen hade kraft nog att existera i ett jämförelselöst vakuum. Har han ens sett några liknande filmer innan han skrev sin egen? Eller tv-serien ”Handmaids tale” (som har flera tematiska släktdrag men är oändligt mycket bättre)? Knappast. Möjligen har han hämtat inspiration från den legendariska kalkonen ”Tre solar”.

Taffligt skådespeleri, noll känsla och bilder vars övertydliga symbolik blir ofrivilligt komisk (oskuldsfulla barn på vita hästar, närbilder på rovfåglar som hackar ihjäl sina svagare offer). Ett konstnärligt djup som motsvarar en Dressman-reklam. ”Innan vintern kommer” är en skräpfilm, rätt och slätt. Låt inte några svävande föresatser om ”viktiga budskap” och ”angelägna frågeställningar” lura dig att tro något annat.

Mats T OlssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons