Stefan Eklund: Stefan Eklund: Vi blir aldrig av med varandra
Thåströms starka "Aldrig av med varandra" inleder och avslutar Dramatens uppsättning av Lars Noréns familjedrama "Höst och vinter". Pjäsen är från 1989 och ingår i de "borgerliga kvartetter" Lars Norén skrev vid den tiden.
Valet av Thåströms sång - jag antar att det är regissören Stefan Larssons - är lätt att förstå. Textraden "Vi blev aldrig av med varandra" speglar kärnan i Noréns text. Den familj vi föds in i kan vi aldrig lämna, hur mycket vi än vill. Jo fysiskt, förstås - men aldrig mentalt.
Pjäsen är 30 år gammal och Lars Noréns dramatik har tagit helt andra vägar sedan dess. Han tog farväl av de instängda familjemiljöerna i början på 90-talet och klev ut bland samhällets utstötta, bland annat med ett av sina allra främsta verk, "Personkrets 3:1" från 1995. Och idag vill han fånga hela världen, synligt i "Stilla liv" från ifjol, där ett helt sekel, ett helt samhälle, skildrades i tablåform.
Men Thåström kunde ha sjungit till de föreställningarna också. För ett starkt gemensamt drag finns kvar från det norénska 80-talet - beroendet av det sammanhang vi lever i. "Vi blev aldrig av med varandra" - hos Norén handlar det inte längre bara om familjemönster, det handlar om specifika samhälleliga miljöer, samhällsklasser, ja, till slut hela samhällsbyggen.
”Men där Lars Ahlin ser en nåd och ett gudshopp, borrar Lars Norén ner sig i det svarta och instängda.”
Vårt ömsesidiga beroende av varandra skildras med en nästan Lars Ahlinsk syn på det gemensamma ansvar vi har för den tid och det samhälle vi lever i. Men där Lars Ahlin ser en nåd och ett gudshopp, borrar Lars Norén ner sig i det svarta och instängda.
För instängda är vi - i våra ursprungsfamiljer, i vår klass, i vårt samhälle. Vi blir aldrig av med varandra.
Har man följt Lars Noréns dramatik genom åren är det lite som att komma hem när man ser den aktuella "Höst och vinter". Den alkoholiserade fadern, det bittra modersmonstret, de två sårade barnen (två döttrar den här gången) - allt känns igen från 80-talet.
Likaså den täta, svart humoristiska dialogen. Ordmattorna i jazzton som läggs ut när familjemedlemmarna kastar sig över varandra och låter hatet demaskera den förmenta kärleken.
Det är dramatik som manar skådespelare till stordåd. I "Höst och vinter" är det Ingela Olsson som imponerar mest. Med absolut gehör för skiftningar och modersrollens komplexitet samlar hon hela styckets tragedi omkring sig.
Till slut, den norénska dramatikens färd ut i samhället har också fört med sig en ny syn på orden. Dialogerna har tonats ner, blivit mer sakrala, orden har blivit färre. "Stilla liv", den stora historiska samhällsskildringen från ifjol, var helt dialoglös. Bilderna har till slut blivit viktigare än orden. Så sett är Lars Noréns författarskap idag mer samtida än vad man kan tro. Precis som "Höst och vinter" var för 30 år sedan.
