Kultur

Stefan Eklund: I Thomas Bernhards hatade Wien

Kultur Artikeln publicerades
Thomas Bernhards porträtt hänger på en av pelarna i hans bedagade stamställe i Wien, Café Bräunerhof.
Foto: Stefan Eklund
Thomas Bernhards porträtt hänger på en av pelarna i hans bedagade stamställe i Wien, Café Bräunerhof.

Thomas Bernhards författarskap är ett av Österrikes största. Han dog 1989. Stefan Eklund har vandrat i hans fotspår i det Wien som han avskydde.

Att servitören på Café Bräunerhof är otrevlig känns helt i sin ordning. Här var Thomas Bernhards stamgäst. Han hade näppeligen varit det om det hade rått ens antydan till en insmickrande atmosfär på caféet.

För Thomas Bernhards författarskap – ett av 1900-talets stora – är aggressivt. I repetitiva framvällande textmassor sjuder det av hat mot det Österrike som enligt Bernhard har dominerats av en förtryckande katolicism och nazism under större delen av 1900-talet. Det är ett författarskap som behöver ett stamställe som Café Bräunerhof.

Caféet har funnits i nästan 100 år. Inte mycket ser ut att ha hänt med inredningen under de senaste 50… slitna möbler, slitna väggar och ett rikt utbud av papperstidningar att låna. Här kan gästerna sitta hur länge som helst och bläddra i dagstidningar utan att bli störda. Maten är genuint österrikisk, vi äter en mycket fin gulaschsoppa, och servitören, som sagt, otrevlig, snorkigt överseende med min bristfälliga tyska och min ovilja att lämna dricks (vilket jag gör till slut…).

Thomas Bernhard.
Foto: Tranan
Thomas Bernhard.

Caféet är stolt över sin koppling till Thomas Bernhard. Hans porträtt hänger på en av pelarna i lokalen, menyn inleds med ett citat ur Bernhards roman "Wittgensteins brorson".

Flera av Bernhards romaner utspelas i Wien-miljö. "Wittgensteins brorson" är en sådan. En annan är hans sista roman (Bernhard dog 1989) "Gamla mästare". Den har en märklig konstruktion. Den gamle musikkritikern Reger går varannan dag till Konsthistoriska muséet i Wien för att sittande på en bänk betrakta Tintorettos målning "Porträtt av man med vitt skägg". Den här dagen har han stämt möte med sin vän Atzbacher. Denne blir dock stående och betraktar Reger och minns allt vad Reger sagt till honom under åren av vänskap.

Mer är det inte. Men allt det Atzbacher minns inrymmer så mycket av funderingar, oftast fulla av ovilja och ilska, över konst, litteratur och musik att romanen liksom aldrig tar slut. Den går att återvända till hur många gånger som helst. Den är ett eget universitet.

När vi är i Wien går vi förstås till Konsthistoriska museet för att sätta oss på samma bänk som Reger sitter på i romanen och se Tintorettos målning.

Men målningen är inte där. Den är utlånad till en utställning i Paris. En händelse som skulle kunna ha varit en stor besvikelse. Men jag tröstar mig med att just i "Gamla mästare" slår en tidigare aldrig sedd reflektion hos Bernhard igenom, som ett oväntat slutackord i hans författarskap. Det sker när Reger berättar om sin älskade hustru som brukade sitt bredvid honom och betrakta Tintorettos målning. Nu är hustrun död. Ingen tröst står att finna i konsten, hos de gamla mästarna. Livet visade sig vara större än konsten.