Kultur

Stefan Eklund: En debut för litteraturhistorien

Borås Artikeln publicerades

Caterina Pascual Söderbaums novellsamling är fjärran från samtidens selfie-litteratur

Caterina Pascual Söderbaum (1962-2015) gav bara ut två böcker, men de har en självklar plats i den svenska litteraturhistorien.
Foto: Steve Sem-Sandberg
Caterina Pascual Söderbaum (1962-2015) gav bara ut två böcker, men de har en självklar plats i den svenska litteraturhistorien.

Jag läser Caterina Pascual Söderbaums återutgivna debut från 2001, ”Sonetten om andningen” (Albert Bonniers förlag) och slås av dess språkliga upptäckarglädje och starka existentiella stråk. Livet, döden och kärleken gestaltas genom att språket görs levande, ja, nästan får en egen kropp.

Vi är fjärran från den autofiktion som självupptaget dominerar den samtida litteraturen, den som ofta språkligt oreflekterat tar sig från a till ö.

Ja, skrivs det ens så språkmedveten prosa idag som Pascual Söderbaums? Det gör det förstås. Men i marginalen. Selfie-litteraturen regerar.

Caterina Pascual Söderbaum nominerades till Borås Tidnings Debutantantpris 2002 för ”Sonetten om andningen”. Boken fick Katapultpriset samma år. Det tog 15 år innan hennes andra roman, ”Den skeva platsen”, gavs ut. Något mer att läsa av Caterina Pascual Söderbaum kommer vi inte att få. Hon avled 2015, 53 år gammal. ”Den skeva platsen” är ett storverk som berättar om det europeiska 1900-talstraumat ur en familjs perspektiv. Postumt fick Caterina Pascual Söderbaum Sveriges Radios romanpris för den 2017.

Med ”Sonetten om andningen” och ”Den skeva platsen” har Caterina Pascual Söderbaum intagit en plats i den svenska litteraturhistorien. Båda verken har den tidlösa kvalitet som garanterar det.

”Sonetten om andningen” är en novellsamling. Den består av fyra berättelser, men de är inte fristående. Titelns sonett antyder det, den versformen är indelad i fyra strofer. Caterina Pascual Söderbaum hade spansk-tyskt påbrå, levde delvis i Spanien och de fyra novellerna utspelar i sig i olika europeiska miljöer, både mentalt och fysiskt. Ska man försöka hitta ett gemensamt tema handlar de om människor som försöker nå varandra; paret som semestrar på Cypern, tolken och den cancersjuke invandraren, det är två av berättelserna.

Båda löses upp i en uppgiven men vacker gest över livets förgänglighet.

Det är noveller som griper tag och uppenbarar en allmängiltighet; längan efter kärlek, dödens oundviklighet. Allt manifesterat i ett sökande, oerhört detaljrikt, språk, som stundom bjuder in, stundom vänder ryggen åt läsaren. Det är ett arbete att läsa Caterina Pascual Söderbaum, det är litteratur att ständigt återvända till, men den är all möda värd.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.