Starkt och gediget - men utan viktig nerv
Hanna Järver
Genre: Pop
Album: So long
Bolag: Cosmos/PGM
Hanna Järver har, sedan releasen av debut-EP:n ”Närke” omtalats som en av den svenska indiepopgenrens främsta framtidshopp. Nu är hon tillbaka med uppföljaren ”So long”, en produktion som både befäster och skakar om hajpen.
Det krispiga och melodiösa soundet känns gediget, samtidigt som syntharna ger utrymme åt Järvers attityd och utforskande berättande. En hel del känns igen från artister som Veronica Maggio och Jonathan Johansson, om än mer avskalat och med en större nypa ängslighet.
Ängsligheten, ja. De där strömlinjeformade ljudlandskapen som visserligen uppfyller kraven för medveten svenskpop men som ibland också går miste om en viktig nerv.
Det är som att vissa spår förenklas väl mycket, till den gräns att röst och musik i vissa stunder nästan helt smälter samman. Låtarna drivs fortsatt framåt av starka ord och melodier men i samma stund som kontrasterna och dynamiken planas ut försvinner även en hel del känsla. Häri ligger den stora skillnaden mellan ”So long” och föregångaren. Repertoaren är visserligen lättillgänglig men aldrig riktigt angelägen om att gå på djupet.
Upplevelsen av allt detta är dubbel. Även om en stor del av materialet är både öppet och tilltalande saknar jag det mångbottnade och fler spår som ”La Neta”, ”Manna Manna”, ”Stanna hela helgen” och den avslutande ”Nu är du Göteborg”. Spår som vill mer och som inte bara lutar sig tillbaka mot den reverbprydda popmallen.
Sammanfattningsvis. Hanna Järver är tveklöst en stark och viktig röst som redan hittat fram till ett skarpladdat tilltal. Men musiken är ännu inte riktigt där. De reflekterande texterna behöver stabilare grunder att stå på, och något mer än arrangemang som spritter och bubblar. När grunden väl finns där kommer det sedan bli lättare att låta arrangemangen ta ut svängarna.
