Annons

Stark Seinabo Sey riktar stegen framåt

Mer integritet än tidigare, men lyssningen växer snabbt upp till en stabil helhet, skriver BT.s recensent Karin Grönroos om Seinabo Seys nya album “I’m a dream”.
Publicerad 12 september 2018
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Seinabo Sey.
Seinabo Sey.Foto: Märta Thisner/pressbild

Seinabo Sey

Genre: Soul/Pop

Album: I’m a dream

Bolag: Saraba/Universal

Seinabo Seys första fullängdare “Pretend” från 2015 blev rejält omhuldad redan innan den ens hade släppts, och väl på pränt klarade den också de tuffa förväntningarna med råge. Framgångssinglarna avlöste varandra och Seys starka röst uppfyllde den svenska soulscenens längtan efter en egen stjärna. Någon som kunde erbjuda både lättillgängliga hits och personliga låtbyggen med tyngd, utan billiga lösningar och genvägar.

På uppföljaren “I’m a dream” fortsätter hon på samma inslagna väg, men med mer integritet än tidigare. Både ur musikalisk och personlig aspekt.

”På vissa sätt kan jag visserligen sakna de melodiska guldkorn som strösslades över föregångare och får ibland känslan av att musiken mognade lite väl snabbt.”
Annons

Soundet här avslöjar å ena sidan klassisk R&B, gospelkörer och skimrande 80-tals-influenser men sänder även paralleller till nutida genrekollegor som Haim och Solange. Det dramatiska tilltalet hålls samtidigt tillbaka till förmån för mer repetitiva arrangemang, utan att för den delens skull bli stillastående eller förutsägbart.

Tvärtom strävar albumet hela tiden framåt, om än med mindre steg. Allt medan själva intrycken och detaljerna längs med vägen är desto fler. Svårnavigerat? Nja. Visst tar den här typen av skiva längre tid att bearbeta och ta in i jämförelse med titlar som ”Younger”, ”Poetic”, ”Hard time” eller ”Sorry”, men lyssningen växer snabbt upp till en stabil helhet.

På vissa sätt kan jag visserligen sakna de melodiska guldkorn som strösslades över föregångare och får ibland känslan av att musiken mognade lite väl snabbt. Men det är inte riktigt någon rättvis beskrivning. För det händer någonting med Seys berättande och närvaro när hon får friare spelrum.

Det är bland sången och orden som den verkliga röda tråden gömmer sig. Oavsett om hon talar om feminism, om sorgen efter pappa Maudo Sey, identitet eller självförtroende så blir det starkt och ärligt. Framförallt så i spår som ”Never get used to”, ”I owe you nothing”, ”Truth” och ”Breathe”.

Karin GrönroosSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons