Kultur

Sprit, eternit – och någon sorts kärlek

bokrecension Artikeln publicerades
Torbjörn Flygt, ”Underdog”-författaren har skrivit en ny roman, en perfekt tonsäker relationsskildring.
Foto: Åsa Sjöström
Torbjörn Flygt, ”Underdog”-författaren har skrivit en ny roman, en perfekt tonsäker relationsskildring.

Var är min käpp och var är min fru? Torbjörn Flygts nya roman ”Släkte” utspelar sig under ett förvirrat dygn i ett mycket sunkigt hus på skånska slätten. I läsarens sällskap: en dement åldring och en trasig liten familj.

Släkte

Roman

Författare: Torbjörn Flygt

Förlag: Natur & Kultur

Medelklassmänniskor jag känner skulle knappast använda ordet ”blatte” men många skulle obesvärat kunna beskriva folk som ”white trash”, vitt skräp. Till exempel folk som Jes, Jakob och Linda i Torbjörn Flygts nya roman ”Släkte”.

Vi får träffa dem i ett enda dygn, i ett knarkarkvartsgrisigt hus i Skåne, med eternitfasad på bara två av husets fyra ytterväggar.

Det är oklart om eterniten brutits bort till hälften eller bara satts upp till hälften. Så är det med relationerna i romanen också, de är halvfärdiga och det är svårt att veta om de är på väg bort eller fram.

Det är inte helt självklart att man som författare kan skapa en bladvändare med denna handling: Den dementa åldringen Gösta, även kallad farfar fastän han inte är släkt med någon i romanen, ska fira sin födelsedag och fraktas från äldreboendet för att tillbringa natten i ett litet sorgligt hus på skånska slätten, omgivet av raps – eller om det är senap? – tillsammans med en trasig liten familj. Gösta har glömt sin käpp. Han frågar oavbrutet efter sin fru, som är död.

Torbjörn Flygt löser uppgiften, hur som helst.

”Släkte” är en bladvändare.

Alla som någon gång umgåtts med en dement människa kan se att Torbjörn Flygt är en sann auktoritet på ämnet.

Romanen är trovärdig ner i minsta ingrodda soff-fläck, ända in i frysen där det bara ligger ett par futtiga frostskadade brödskivor, ut till den hemmagjorda prickskyttebanan på bakgården där barnet ligger och skjuter. Dessutom: alla som någon gång umgåtts med en dement människa kan se att Torbjörn Flygt är en sann auktoritet på ämnet.

Jakob, romanens charmör, finns bara med på avstånd. Han sitter i fängelse och kommer att vara borta ett tag. Hans tjej Linda bor i det halvt klädda eternithuset, tillsammans med sin son ”Amma” (Amadeus), som hon har med annan man som också sitter inne.

Jes är Jakobs halvbror och den som tagit initiativ till att baxa iväg Gösta från hemmet, i någon sorts förtvivlat kompensationsförsök eftersom den äkta sonen Jakob sitter inne.

Vi har de spritslukande föräldrarna, barnet som far illa, svek och skuld.

Miljön är hård som i svenska samtida socialrealistiska filmer, de där filmerna som får alla guldbaggarna men inte den stora publiken. Som Peter Grönlunds ”Tjuvheder” eller ”Goliat”, eller Babak Najafis ”Sebbe”. Vi har de spritslukande föräldrarna, barnet som far illa, svek och skuld.

De där filmerna brukar alltid bära ett tydligt socialt patos, och det skulle jag nog vilja säga även om den nya litteraturen som ägnar sig åt socialrealism: Susanna Alakoskis böcker, Kristian Lundbergs ”Yarden”, Pål Börjessons ”Gallus”, Anna Ringbergs ”Boys”.

I periferin finns samhällsfrågorna även hos Torbjörn Flygt. Vi möter i förbifarten en greve som äger godset som eternithuset hör till. Tänker greven att hans hyresgäster är white trash?

Men relationerna, snarare än samhällsfrågorna, står i centrum. Framförallt måste läsaren få veta hur det ska gå för Amma, den lilla pojken. Vi vet inte exakt varför Linda super och varför Jes inte vågar visa kärlek. Men läsarens dygnslånga besök i deras vardag skildras med en tonträff som är frätande exakt.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.