Kultur

Spretig godispåse för superhjältefans

Film. Artikeln publicerades
Foto:
Ezra Miller, Ben Affleck och Gal Gadot.

Ett spretigt serietidningspektakel vars största behållning är det roliga samspelet mellan sina färgstarka superhjältar. Mats T Olsson har sett storfilmen ”Justice League”.

Justice League

Action

I rollerna: Gal Gadot, Ben Affleck m fl

Regi: Zack Snyder

Stenhård kamp. Stora känslor. Omöjliga odds. En övermäktig motståndare från fjärran land och en samling omaka individer som måste kämpa tillsammans, som ett lag, för att ha den minsta chans att segra.

Ja, ”Justice League” påminde mig en hel del om svenska landslagets bragd mot Italien i måndags. Minus Andreas Granqvists glädjetårar på slutet, förstås. Det hade annars varit ett mysigt inslag: Superman och Batman som kramar varandra, fulgråter av glädje och liksom bara (spoiler-varning!) ”fan vad grymma vi är som besegrade den där ostoppbara dödsdemonen Steppenwolf och hans jättearmé av utomjordiska robotgetingar!”.

Nåväl, om ett par år kanske. 2017 är superhjältarna fortfarande alltför reflexmässigt cementerade i sin hårt traditionella syn på maskulinitets- och styrkeideal för att våga visa sådana känslor.

Om du inte är bekant med ”Justice League” så är det serietidningsförlaget DC Comics motsvarighet till Marvels ”Avengers”. Ett ensemble-spektakel där de samlat sina största och mest Village People-stajlade superhjältar på gemensamma världsräddar-strapatser. Batman (Ben Affleck), Superman (Henry Cavill), The Flash (Ezra Miller), Aquaman (Jason Momoa) och, tack och lov, åtminstone en Wonder Woman (Gal Gadot), som dessutom levererar filmens coolaste ögonblick.

För fansen är det en våt dröm. Som en påse lösgodis proppfull med bara ens favoritsmaker. För alla andra är risken för paltkoma påtaglig. Om inte förr så definitivt i filmens stora final. En fult färgkorrigerad actionsekvens i ett nedlagt östeuropeiskt kärnkraftverk som aldrig blir särskilt spännande eller häftig, mest bara krystad och tröttsam. Jämför det med filmens långt påhittigare inledning, som börjar med en lågupplöst mobilintervju med Superman gjord av några uppspelta småungar.

Egentligen är det inte konstigt att filmen spretar. Mitt under postproduktionen drabbades regissören Zack Snyder av en personlig tragedi och ersattes av nörd-kreddige Joss Whedon (”Buffy the vampire slayer”). Filmbolaget har tonat ned hans roll, men ryktena talar om väsentliga tillägg och ett skifte mot mer lättsam ton. Även om bakgrunden är hemsk var det troligen en välsignelse för filmen.

Risken är att den annars blivit lika överlastat bombastisk och urbota dystergökig som Snyders förra DC Comics-eskapad, ”Batman V Superman”, och snudd på outhärdlig. Särskilt med en så svag antagonist och oinspirerad intrig som här. Nu lyfts den istället av Whedon-typiskt kvick dialog och avväpnande humor, där det stora nöjet blir samspelet mellan den färgstarka superhjälte-ensemblen. Lagkänslan. ”Justice League” bjuder alltså på en del bra, en del mindre bra. Som en 0-0-match i fotboll. Men ibland kan ju även det vara en seger.