Kultur

Språket porlar stadigt och klart i Raattamaas debut

bokrecension Artikeln publicerades
Pia Mariana Raattamaa skriver om sin släkt i Norrbotten.
Foto: Sofia Runarsdotter
Pia Mariana Raattamaa skriver om sin släkt i Norrbotten.

Pia Mariana Raattamaa Viséns debut är en släktkrönika om hennes egen familj och en berättelse om människors ständiga hemlängtan i ett föränderligt samhälle.

Roman (debut 2019)

Där rinner en älv genom Saivomuotka by

Författare: Pia Mariana Raattamaa Visén

Förlag: Albert Bonniers

Muoniälven rinner precis vid gränsen mellan Sverige och Finland. Längs denna älv vandrar Israel Raattamaa hemåt en dag 1895, efter att ha fullgjort sin militärtjänst i Luleå. Hemma är byn Saivomuotka, där Israels far och farbror bor i varsitt pörte intill varandra. Ännu lever också farfadern Juhani Raattamaa, lekmannapredikanten som efter Lars Levi Laestadius död blev laestadianernas andlige ledare.

Boken om människorna i Saivomuotka är berättelsen om ett ursprung, om en plats och en natur som på olika sätt formar och dröjer sig kvar i dem som föds och växer upp där. Israel och hans hustru Mariana (Maija) lever ett hårt liv i en karg miljö. De får åtta barn, varav sju lever till vuxen ålder. Skildringen av deras tillvaro, och smärtpunkterna i den, är bokens starkaste parti. Det blir som i många andra släktkrönikor, att början är mest förtätad och att berättelsen sedan glesas ut i takt med att fler och fler personer gör entré och ibland mest tilldelas korta gästspel.

Styrkan i hennes bok är språket, som porlar klart och stadigt genom en lite yxig kronologi.

En av dem som ges mest utrymme är Israels och Maijas son Erik, som i många år arbetar i skogarna. Hans kamp mot minusgraderna, det hårda ackordet och senare arbetslösheten illustrerar med all önskvärd tydlighet hur villkor och samhällen förändras, hur mycket vatten som hinner rinna under broarna bara under en människas livstid. Verklighetens Erik, Pia Mariana Raattamaa Viséns morbror, är också den som har dokumenterat släkten och dess förehavanden och gett henne ett material som hon sedan själv bearbetat och broderat ut till en roman.

Styrkan i hennes bok är språket, som porlar klart och stadigt genom en lite yxig kronologi. Gång på gång hittar hon ord för stämningar och förnimmelser som ligger så djupt i människan att de är svåra att beskriva. Av nu verksamma svenska arbetarförfattare påminner hon kanske mest om Vibeke Olsson: precis som hon har Raattamaa Visén förmågan att få fattigdomen, kylan och ovissheten att kännas in på bara kroppen.

”Där rinner en älv …” följer Israels och Maijas ättlingar ända in i 2000-talet, in i en allt större geografisk förskingring. Många i Saivomuotka flyttar långt söderut, ibland för gott, ibland bara tills hemlängtan blir för svår. Hundra år efter att barn fick bannor i skolan om de talade modersmålet meänkieli kommer lagar som gör det till ett av Sveriges minoritetsspråk. Kanske är det redan för sent; Israels barnbarn har språket som ett minne i kroppen men kan inte tala det. Det är, som Raattamaa Visén skriver, ”en gammal historia, hur människan måste flytta dit pengar och makt finns, måste tjäna för att leva, hur platser fylls och töms”.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.