Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Åsa Linderborg, aktuell i Borås på torsdag.
Kultur 2008-02-18 | Uppdaterad 2011-09-19
Politik eller kärleksförklaring?
Åsa Linderborg går en skicklig balansgång i sin debutroman Mig äger ingen.
Det är ingen överdrift att kalla Åsa Linderborg förra årets litterära skräll. Visst, hon var känd i politiska kretsar för en skarp doktorsavhandling i historia, om socialdemokratins identitet. Hon är ännu mer känd som vass kulturjournalist på Aftonbladet, där hon började skriva inlägg om Irakkriget och där hon numera är fast anställd.
Men det var med sin första roman Mig äger ingen som Åsa Linderborg blev ett ansikte för tv-soffan. Berättelsen om hennes egen uppväxt med pappa Leif, metallarbetare i Västerås som ensam tog hand om sin dotter efter skilsmässan, har fått lysande recensioner där ordet ”klassiker” återkommer. Upplaga på upplaga lämnar pressarna. Hon var nominerad till bokbranschens Augustpris, hon fick nyss Ivar Lo-Johanssonpriset.??Dessutom ska boken göras som radioteater och en scenversion planeras på Teater Västmanland i Västerås.
Men varför självbiografi?
Varför väljer man att skriva något så inträngande självbiografiskt?
Jag träffar Åsa Linderborg i centrala Stockholm på ett fik vid skulpturen av Nils Ferlin.? Hon säger först att hennes pappa skulle sagt att hon ville göra sig märkvärdig. Att det kanske handlar om exhibitionism. Som journalist vill man sticka ut.
Men det finns gott om skäl:
– Det var ett invändigt sorgearbete. En bok jag måste skriva för att kunna gå vidare i mitt liv. Jag ville att mina barn ska lära känna mig, få en sammanhängande berättelse om min bakgrund.
Hon hade först tänkt skriva om arbetarklassen i Västerås. Men visste för lite, och kom på att hon hade en historia upplevd inifrån.
Farfar och morfar pratade alltid politik, det fick hon i arv. Liksom två olika inställningar till arbetarklassens möjligheter – mammans familj var aktiv, revolutionär, mamma Tanja Linderborg satt länge i riksdagen för vänsterpartiet. Pappa Leif var medveten, men mindre handlingskraftig, resignerad.
– Jag ville också återupprätta min pappa, säger Åsa Linderborg. Och såna som han, som jobbar, kämpar på och? ingen bryr sig om. Och så finns det en feministisk aspekt – mamma övergav kärnfamiljen, precis som Nora i ett Dockhem.
Åsa Linderborg ser genuint förtjust ut.
– Pappa förstod inte det där med feminism. Han sa alltid att det inte bara var kvinnor som uppfostrade barn, han ju tog ju hand om mig ensam.
– Själv har jag gjort en klassresa. Boken handlar om vad jag hade med mig hemifrån.
Läser man boken första gången ser man kanske bara pappans alkoholism, hur han lindrar smärtan efter ett tungt arbete med alkohol och tar med sig dottern på krogen. Hur han lämnar henne ensam utanför dagis i mörker och snö.
Läser man en andra gång ser man kanske istället de politiska markeringarna. Hur tungt arbete bryter ner en kropp. Tidsandan: socialdemokraterna kartlade vänstern på arbetsplatserna. Pappa Leif var rädd för att bli avslöjad som radikal och vågade inte ens skriva med rött bläck.
Och läser man en tredje gång ser man kanske den varma kärleken mellan far och dotter, hur kontakten mellan dem bryts och hur de tar upp den igen – långt senare, när Åsa själv fått barn. (Där någonstans brukar läsare bryta ihop och gråta, om man får tro Daniel Sjölin i TV-programmet Babel. )
Och rakt igenom är det ett detaljerat, utlämnande, nyanserat porträtt. Pappa Leif är roligast i världen. Han kommer med kvicka kommentarer, är aldrig arg. Och pappa Leif säljer Åsas cykel när han behöver pengar till sprit. Han blåser sina föräldrar på pengar, han dör i sviterna av alkohol. Det krävs ett litterärt mod att blotta.
– Boken skulle inte gått att skriva om pappa fortfarande levde. ?Skulle han haft haft något emot att jag skrev den? Nej, han tyckte nog han var skyldig mig såpass mycket.
Hon står för det självbiografiska inslaget. ”En roman var aldrig ett alternativ”. Och kanske är det både forskaren och journalisten i henne som talar, som hjälpt henne att återvända i minnet.
Hon citerar en kritiker som var glad åt att hon inte fick Augustpriset, för att det självbiografiska är ”relativt tryggt.”
– Tvärtom! När man är ärlig blir man så oändligt sårbar. Man blottar sig helt. Det är som en offentlig terapi. Jag är inte så rädd om mig, jag är en stridbar person. Men jag ville inte göra min pappa till ett riksfyllo.
Åsa Linderborg tycker att fler borde göra som hon och forska i sin egen historia.
– Alla har en historia att berätta. Jag önskar att fler fick självförtroende att göra det. Det är ändå sitt eget liv man känner till, den enda erfarenhet en människa har.
Men det kom till en vändpunkt när Åsa Linderborg tvärt övergav sin far och flyttade hem till sin mamma. Hon var fjorton år, pappa Leif var full, glad och envisades med att de skulle dansa.
– Det var en skräckupplevelse. Jag tänkte på den där scenen i Raskens när Klangen slår efter sin fru med käppen. Jag kände mig lika trängd och jagad.
Någon har hävdat att Åsa Linderborg slätar över, är förlåtande. Alkoholismens baksida? Hur mycket har hon utelämnat?
– Jag är förvånad över att folk har så lätt att ha översende med pappas mörka sidor. Jag får brev från folk som säger ”jag tycker så mycket om din pappa”. Men det är klart han svek mig när han valde alkoholen framför mig.
– Jag tror inte att jag bearbetat allting klart. Jag har kanske massor av aggressioner jag inte blivit medveten om. Men det förvånar mig om jag skriver igen om samma ämne.
Att den blev så populär? Beror det på bilden av en kärleksfull, vårdande far – som så ofta är en bristvara ?
– Det verkar finnas något som talar till många. Alkoholism. Klass. Skilsmässa. Fäder.? Försoning, att det finns en chans att hitta tilbaka till varandra igen. För det gjorde pappa och jag.
Och för alla som oroat sig för hur hon hade det som barn:
– Jag hade alltid vuxna som ville ta hand om mig. Jag minns inte att jag nånsin var barn. Jag tyckte synd om andra barn, undrade hur det skulle gå för dem som inte läste och kunde prata så väl. Jag hade en överlägsenhetskänsla, kände mig som förmer än andra.
– Pappa och jag pratade hela tiden. Allt var tillåtet. Och det är bland det finaste man kan ge ett barn.
Men snusket? Det sticker många i ögonen. Åsa Linderborg skrattar. Är det en borgerlig reaktion, detta att kritiker hetsar upp sig på att Åsa och hennes far sov utan lakan, att de varken duschade eller borstade tänderna?
Nej, värsta reaktionen kom från annat håll. Hennes pappas syskon har tagit sin hand från henne:
– Det enda jag ändrat i boken är namnen på min pappas syskon. De har inte reagerat på att jag skrev om hans alkoholism – utan på att han hade det skitigt. Jag är inte välkommen att umgås med dem längre.
Inger Melin
inger.melin@bt.se
Telefon: 033-700 07 57
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
