Kultur

Snygg men rörig framtidsaction

Filmrecension Artikeln publicerades
Rosa Salazar spelar rollen som Alita i ”Alita: Battle angel”.
Foto: Courtesy of Twentieth Century Fox.
Rosa Salazar spelar rollen som Alita i ”Alita: Battle angel”.

Datorgenererad cyborgflicka sparkar röv i futuristisk actionorgie. James Cameron och Robert Rodriguez levererar rasande snygg sciencefiction med mycket innehåll men lite substans.

Alita: battle angel

Science fiction

I rollerna: Rosa Salazar, Christoph Waltz m fl

Regi: Robert Rodriguez

I sciencefiction-kretsar har filmskaparen James Cameron ungefär samma heliga ikonstatus som Carola för schlagerfantaster. Han har visserligen inte presterat något odiskutabelt mästerverk i genren sedan ”Terminator 2” från 1991, men med ”Aliens”, ”Terminator” och ”Avgrunden” i ryggen är han ändå en av våra största nördgudar. Och hans ”Avatar” (2009) var ju åtminstone tekniskt banbrytande.

Just nu är Cameron för övrigt i full färd med att färdigställa fyra (!) uppföljare till just ”Avatar”. Vid sidan av detta obegripliga storhetsvansinnesprojekt har han även producerat den mangaserie-baserade framtidsaction-orgien ”Alita: Battle angel”, med regi av kultstämplade b-filmkonnässören Robert Rodriguez (Sin city).

Handlingen utspelar sig på 2500-talet, där de priviligierade lever i en stad ovan molnen, sammanlänkad via gigantiska rör (och svårförklarad ingenjörskonst) till den urbana skrothög som är Jorden. Här, på en soptipp, hittar en altruistisk läkare med svårt Frankensteinkomplex (Christoph Waltz) resterna av en cyborg, vars mänskliga hjärna återupplivas i en chiptrimmad tonårstjejkropp som skall rädda världen.

Den westerninfluerade saloon-scenen, där den späda Alita kliver in på ett sjaskigt hak med allsköns patrask och sedan hoppsparkar skiten ur allihop, kan jag se hur många gånger som helst.

”Alita” serverar en rasande snygg datorgenererad framtidsupplevelse, plus ett par briljanta exempel på Cameron och Rodriguez delade förmåga att skapa koncentrerade gåshudsmoment. Den westerninfluerade saloon-scenen, där den späda Alita kliver in på ett sjaskigt hak med allsköns patrask och sedan hoppsparkar skiten ur allihop, kan jag se hur många gånger som helst.

Mindre imponerande är hur manuset staplar element från olika subgenrer på varandra utan fingertoppskänsla för hur det påverkar sammansättningen. Stora idéer vaskas till höger och vänster och gör filmen mer rörig än tillfredsställande. Särskilt när det förväntade slutmålet lämnas till en uppföljare som sannolikt aldrig kommer hända, eftersom filmen ser ut att floppa hårt i USA. ”Alita” är aldrig tråkig, alltid tekniskt briljant, ibland supercool och proppfull med innehåll – men också väldigt lite substans.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.