Kultur

Smarta telefoner kan göra oss dumma

essä Artikeln publicerades
Mobiltelefonanvändare, Bejing.
Foto: Heiko,Junge
Mobiltelefonanvändare, Bejing.

Iphonen introducerades 2007. Redan tio år senare hade tre av fyra amerikanska tonåringar skaffat en smartphone. Under samma tid har fler ungdomar blivit deprimerade. Studier visar att vi genom alla avbrott och klickbeteenden inte bara blir olyckligare utan också mindre kreativa, får svårare att koncentrera oss liksom att lösa abstrakta problem. Vad gör de så kallade smarta telefonerna med våra hjärnor, undrar kulturskribenten Fredrik Borneskans.

I juli 1997 pryddes omslaget till tekniktidskriften Wired av en tecknad illustration som gjorde vårt jordklot till en enda stor smiley. Det var en hyllning till hackerestetiken, till drömmar om att den nya tekniken skulle bli en enda raksträcka mot välstånd, frihet, fred och lycka. Berlinmuren hade fallit, Francis Fukuyama hade hunnit publicera ”The end of history”, nationalekonomen Jagdish Bhagvati spådde att nätet snart skulle förvandla auktoritära länder till liberala paradis. Optimismen blomstrade och internet förknippades ännu med orden ”fritt”, ”öppet”, ”gratis”.

Drygt tjugo år senare framstår idén om it-teknik och internet som självklar väg till mänsklig lycka, om inte naiv, så iallafall betydligt mer komplicerad. Så sent som för några sedan stämplades den som höjde minsta lillfinger till varning för teknikens rusande värld av flimrande ettor och nollor som en bitter bakåtsträvare med knarrande knän och flyende hårfäste. Men på senare år har varningarna för vårt sätt att använda nätet, de sociala medierna och våra smartphones duggat tätare.

Att Applechefen Steve Jobs berättat att han begränsar sina barns skärmtid kan stämma även den borne teknikoptimismen till eftertanke. Likaså att Justin Rosenstein, mannen bakom gillaknappen, liknar Snapchat vid heroin och använder föräldralåset för att stoppa sig själv från att ladda hem appar. Dessutom visar internetpionjären Jaron Lanier i ”Ten arguments for deleting your social media accounts right now” hur nedstämd, aggressiv och ledsen han själv blev av att använda sociala medier.

Iphonen introducerades 2007 och redan tio år senare hade tre av fyra amerikanska tonåringar skaffat en smartphone.

Även från vetenskapligt håll har kommit varningar. Psykologiprofessorn Jean M. Twenge publicerade i september 2017 en intressant och väl underbyggd artikel i The Atlantic med rubriken ”Have smartphones destroyed a generation?”. Här redogjordes för ett antal uppseendeväckande förändringar i ungdomars beteende och emotionella status framförallt från och med 2012, året då mer än 50 procent av de amerikanska ungdomarna ägde en smartphone.

Iphonen introducerades 2007 och redan tio år senare hade tre av fyra amerikanska tonåringar skaffat en smartphone. Under samma period ersattes de fysiska mötesplatserna allt mer av digitala som Facebook, Snapchat, Instagram. Antalet tonåringar som träffade vänner IRL – i verkliga livet – varje dag minskade från år 2000 till 2015 med 40 procent och utvecklingen har gått fortare på senare tid.

Den positiva sidan av hemmasittandet är att unga fysiskt sett blivit säkrare. Sannolikheten att råka ut för våld eller olyckor har minskat.

På det psykiska planet har däremot farorna ökat. Fler pojkar och flickor än tidigare har symtom på depression. Flickorna är särskilt utsatta, från 2012 till 2015 ökade antalet drabbade med 50 procent. Ju mer skärmtid, med hängande på sociala medier, desto större sannolikhet att drabbas av olyckskänslor och ensamhetsupplevelser.

Även självmordstalen har ökat. 2011 var det för första gången på 24 år större risk för att en amerikansk tonåring skulle ta sitt eget liv än att han eller hon skulle bli mördad. Att sömnproblem också blivit vanligare ökar även det risken för mental ohälsa.

Det är förstås inte så enkelt som att enbart den tid vi tillbringar med våra telefoner eller framför en dataskärm styr hur vi mår. Men Twenge menar att korrelationen är stark och det finns skäl att tro henne. I ”Internet är trasigt” av Karin Pettersson och Martin Gelin ges flera förklaringar till varför nätet som en gång lovprisades så småningom slog in på så skumpiga vägar att det faktiskt gått sönder. En av dessa handlar om att det fanns något destruktivt inbyggt i Silicon-Valley-kulturen redan från början. En annan om hur en tidig hackertyp, som ville skapa verktyg för att förbättra världen, så småningom mötte betydligt krassare entreprenörer och affärsintressen.

Talspråket ”there are no free lunches” har sällan gestaltas mer träffande än genom utvecklingen på nätet. Google och Facebook erbjuder sina tjänster till användarna ”gratis” men samlar istället personliga uppgifter om oss, information de sedan kan sälja dyrt till annonsörer som vill skräddarsy sin marknadsföring. Produkten är med andra ord vi själva, våra vanor, våra intressen, vår livsstil och ambitionen är att vi ska stanna längre än vi tänkt oss på deras plattformar.

Ett mer rättvisande namn på ”smartphonen” verkar snarare vara ”dumbphone”.

Författaren David Brooks har skrivit om att teknikföretagen är medvetna om hur deras produkter gör tonåringar mindre benägna att hänga med kompisar i det fysiska rummet. I själva verket är avsikten just att skapa ett beroende, allt för att de själva ska kunna tjäna mer pengar. De vet precis hur de kan åstadkomma dopaminpåslag i hjärnan. Produkterna är garnerade med ”kapningstrick” som lurar in användarna i ”belöningsloopar”. Hos Snapchat finns Snapstreak som belönar vänner som lägger upp bilder på varandra varje dag. På sociala medier leder ofta en sidanvisning vidare till nästa och nästa och nästa.

Studier visar att vi genom alla avbrott och klickbeteenden inte bara blir olyckligare utan också mindre kreativa, får svårare att koncentrera oss liksom att lösa abstrakta problem. Ett mer rättvisande namn på ”smartphonen” verkar snarare vara ”dumbphone”.

Den omedelbara impulsen för föräldrar som betänker alla varningstecken är nog att stänga ned, eller begränsa användningen av, barnens smartphones. Twenge landar mot slutet av sin artikel just i den uppmaningen och hon är långt ifrån den första att göra det.

Redan 2011 släpptes Susan Mausharts ”Nedkopplad” där hon beskrev hur hon, som ensamstående mamma till tre tonåringar, under sex månader stängde ned inte bara barnens mobiltelefoner utan också internet överhuvudtaget, ja till och med familjens teveapparat. Boken var en slags nätålderns motsvarighet till Henry David Thoreaus ”Skogsliv vid Walden”. Tystnaden och stillheten som Thoreau sökte i ödemarken finns för dagens ständigt uppkopplade människa, åtminstone relativt sett, bara ett par utdragna sladdar och nedsläckta skärmar bort.

Det hela låter nästan som en sedelärande berättelse. Koppla ned och låt dina barn förvandlas till kreativa och konstruktiva mönstermedborgare!

Långtråkigheten som följde i den nedkopplade vardagen visade sig, trots att den annars varit något familjen envist undvikit, bli drivkraften till mer konstruktiva sysselsättningar. Snart åt familjen sina middagar tillsammans. De började samtala. Barnen satte igång att läsa tidningar och böcker. Studieresultaten förbättrades dramatiskt och Mausharts son gjorde sådana framsteg på sin saxofon att han bestämde sig för att bli musiker.

Det hela låter nästan som en sedelärande berättelse. Koppla ned och låt dina barn förvandlas till kreativa och konstruktiva mönstermedborgare! Riktigt så enkelt är det förstås inte. Den yngre generationen håller till stor del kontakt med varandra genom mobiltelefonerna och inom en del av teknikföretagen finns, som sagt, människor som aktivt jobbar för att göra oss beroende av deras produkter.

Redan Marshall McLuhan skrev i sin ”Understanding media – The extensions of man” från 1964 om att vi brukar intala oss att det är hur vi använder medier som är det viktiga, att teknologin bara är ett verktyg. Själv kallade han en sådan inställning en utgångspunkt för idioter. Mediets Innehåll var bara ett sätt att ta sig in i våra hjärnor som därmed också började förändras. Jaron Laniers har i ”You are not a gadget” för övrigt konstaterat att en ytterligare konsekvens av dagens it-produkter är att vi luras till att söka efter det nya istället för det viktiga.

Trots att de höga cheferna inom it-jättarna gärna talar om samhällsansvar och moraliska skyldigheter tycks ingenting ännu vara lika viktigt som att tjäna pengar. Vad som krävs är förmodligen politiska åtgärder där ansvar utkrävs i en rimligare proportion till den makt de största företagen faktiskt har.

Enskilda människor har redan börjat ta initiativ för en sundare framtida utveckling. Tristan Harris sade upp sig från sitt jobb som ”etikchef” på Google. Han upplevde inte att han fått något större gehör för sina försök att göra företaget mer etiskt ansvarstagande då de lanserade nya produkter. Istället ägnar han sin tid åt att skapa plattformar som främjar det reflekterande och långsamma sättet att tänka. Hans ambition är att skapa en bättre digital kultur genom organisationen ”Time well spent.”

Ska en jättelik smiley någonsin få någon bäring som en metafor för planeten jorden krävs, förutom att företagen tar större ansvar både när det gäller transparens och sundare produkter, också att vi själva blir medvetna om hur vi faktiskt påverkas av tekniken.

Det är hög tid att se till så våra hjärnor blir något mer än försvarslösa munsbitar för vissa av it-företagens, såhär långt, till synes omättliga vinsthunger.

Fredrik Borneskans

Kulturskribent

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.