Kultur

Smart och snillrikt av Fioretos

Bokrecension Artikeln publicerades
Författaren Aris Fioretos kartlägger sitt eget författarskap i ”Atlas”.
Foto: Anders Wiklund/TT
Författaren Aris Fioretos kartlägger sitt eget författarskap i ”Atlas”.

Atlas

Sakprosa

Författare: Aris Fioretos

Förlag: Norstedts

Aris Fioretos nya bok ”Atlas” går inte att läsa på det normala sättet. Den nästan kräver att man går in i den som om den vore en tredimensionell karta.

Detta magnifikt mastodontiska åbäke till text kräver otaliga omläsningar och skulle kunna uppta mitt närmaste halvår på heltid om jag tillät mig att fortsätta följa lockelsen in i labyrinten.

Boken påstås bestå av anteckningar som upphittats i en plastpåse under sängen på ett äldreboende, där den nu döda arkivarien Iris Frost (lägg märke till likheten med författarens eget namn) har ägnat sin sista tid åt att analysera och systematisera tre av Fioretos tidigare romaner: ”Stockholm noir” (eller ”Irma, 25”) ”Sanningen om Sascha Knisch” och ”Nelly B:s hjärta”. Samtidigt med ”Atlas” ges de ut igen, i reviderad pocket och med vissa namn ändrade.

Iris Frosts anteckningar (arkivarien kallas ”den kollektiva världens psykolog”) har överlämnats till Fioretos, som hävdar att han bara har bidragit med kringtexter och bildmaterial.

Om man är kalenderbitare kan man ägna månader och år åt att försöka räkna ut vad som är fakta och fiktion, men det skulle troligen leda in i en återvändsgränd eftersom Fioretos själv förespråkar ”förvrängningen”. Han skriver i en kommentar till registret: ”Frosts försök att samordna fiktiva figurer med historiska gestalter lyckas ibland, fast oftast inte. När hon undantagsvis kommit en förlaga på spåren stämmer årtalen sällan eller så spretar levnadsomständigheterna isär.”

Om Tager tror sig sakna kroppsdelar så associeras de andra istället med specifika sådana: Irma är hjärnan, Nelly hjärtat, Sascha könet.

Huvudpersoner är poeten Sascha, flygaren Nelly och Irma som söker sin försvunne far. Deras öden flätas samman och vidareutvecklas ur Fioretos tidigare romaner. Även Irmas pappa Leo Tager är viktig: han kallas ”mannen utan kropp”. På ett oförklarligt vis förlorar han kontakten med sin fysiska existens, han blir ”en hjärna som tänker att den inte existerar” och används som försökskanin av ”själsbiologen” M.M. Ressen (förlaga: Gustaf Retzius).

Om Tager tror sig sakna kroppsdelar så associeras de andra istället med specifika sådana: Irma är hjärnan, Nelly hjärtat, Sascha könet.

Gestaltningen byggs dessutom ut med essäistiska avsnitt om så vitt skilda ämnen som rasbiologi, sexualvetenskap, flygplanskontruktion, hjärnforskning, konst, film, arkivkunskap, lyrikanalys, tuggummits historia, siamesiska tvillingar, auramigrän och knark. Vidare utsätts huvudpersonerna för både frågeformulär och Rorschach-test, vilket ger en direktförbindelse med deras tankar. Det kryllar av referenser, parallellhandlingar och sekundärmaterial, som om boken använde den gamla metoden med hyperlänkar från internets barndom. Fioretos lyckas samla ihop alla spretande spår, delvis på ett innehållsmässigt plan men kanske framför allt i läsarens omedvetna. För att citera bifiguren Vadim von Kolibar, professor i mental aktivitet: ”en medvetandesumma som var annorlunda, ja, större än sina delar.”

Den vackra formgivningen med suggestiva bilder och foton, inte illustrationer utan levande konstverk som leder ännu djupare i mysteriet, påminner om essän ”En bok om Fantomer” som Fioretos gav ut redan år 1996 och som sen dess har stått på hedersplats i mitt personliga bibliotek. Det kusligt skorrande och gryniga bildmaterialet i ”En bok om Fantomer” öppnar portar av associationer som fördjupar och förvrider texten och nästan gör den taktil genom att smeta ner den med visuell ektoplasma. Det är en gestaltning av gråzonen mellan fakta och längtan. Samma sak händer i ”Atlas”, bara mer komplext.

Fioretos kopplar också till ett begrepp med rötter i hans tidiga författarskap ”Den grå världen”. En annan av hans essäböcker heter ”Den grå boken”.

Det grå syftar på hjärnans substans men också på nervcellernas korrespondens och, i överförd bemärkelse, övergångar i allmänhet, lakuner där det okända rör sig, till exempel glidningar i könstillhörighet: ”Det tillhör ju livets grundläggande erfarenheter att inte ständigt veta var man befinner sig.”

”Atlas” är alltså en vidsträckt kartläggning av analogier och överensstämmelser, en vilja att ”skönja samband också där de inte föreligger.” Fioretos skapar nya kopplingar mellan oförenliga dimensioner, mellan former, topografi, känslor och kroppsliga organ som egentligen inte hör ihop. Huvudpersonen Irma tänker att ord är som synapser, att de kan skapa samband där inga samband finns: ”Vind och skugga. Eller luft och ljus. Rörelse och stillhet. Världen spretade inte isär, utan hölls samman.”

Den sortens sambandsmani kan förstås slå över i desperation också, rentav i paranoid psykos. ”Jag är medveten om att uppmärksamheten kan stegras till mani”, skriver Iris Frost. Men boken balanserar hela tiden på gränsen utan att hamna i den implosion som kan följa på överladdning.

Samtidigt kan man invända att böcker av det här slaget kan bli tomma konstruktioner, en uppvisning i skicklighet. Det som pumpas överfullt av listiga innebörder och korskopplingar kan i slutändan bli obegripligt, ensamt och tomt. Risken finns att informationsöverskottet, hur trovärdigt informationen än är, försätter läsaren i kritiklöst och rentav uppgivet tillstånd. Är ”Atlas” för smart och snillrik för sitt eget bästa? Är den för mycket show-off eller, med Saschas ord, ”ett meningslöst mysterium?”

Jag svarar ur den grå världen: Jag vet inte. När jag slår igen boken löses visserligen de raffinerat sammanvävda detaljerna upp i luft, intrigen dör och jag glömmer snabbt bort romanfigurerna – bokens värld fortsätter inte att vara min värld. Men jag har ändå blivit smittad av sättet att tänka i samband, och fått ny kunskap om konstiga saker. Något har hänt med mina synapser. Och det existentiella, närmast spöklika djupet stannar kvar.

fakta

Aris Fioretos

Född: 1960 i Göteborg

Böcker i urval: Debuterade med ”Delandets bok” 1991. ”Stockholm noir”/”Irma, 25” kom år 2000, samma år som Fioretos fick De nios vinterpris. ”Sanningen om Sascha Knisch” kom 2002. ”Sanningen om Nelly B”, som är senaste romanen, kom 2018.

Dessutom: Professor i estetik vid Södertörns högskola. Tidigare kulturråd i Berlin. Har översatt bland andra Paul Auster och Vladimir Nabokov till svenska.

Bokens förstamening: "För tio år sedan skulle jag inte ha ägnat tidningarnas familjesida många tankar."

Visa mer...
Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.