Stefan Eklund: Sluta göra teater av romaner

Här finns en gemensam nämnare – romaner som blivit teater.

”Män kan inte våldtas” skrevs av Märta Tikkanen 1975. ”Flickvännen” skrevs av Karolina Ramqvist 2009. ”De oroliga” skrevs av Linn Ullman 2016. Nu har de blivit teaterföreställningar.

Men när jag ser sådana uppsättningar är det som om något går förlorat i förflyttningen från litteratur till scen. Samma sak gäller när filmer blir teater. Dessa förflyttningar har varit en växande trend de senaste decennierna, förmodligen av kommersiella skäl, det är lätt att tänka sig att publiken gärna kommer för att se en favoritbok eller favoritfilm få liv framför dem. Men jag skulle med lätthet kunna räkna upp ett antal besvikelser i dessa två genrer.

Det var förstås inget större fel på ”De oroliga” i teaterform. Starka skådespelarinsatser av Ingela Olsson (framför allt), Rebecka Hemse och Marika Lindström, en fin dramatisering av Karen-Maria Bille och en lyhörd regi av Pernilla August. Föreställningen lyfter fram minnestemat och vill upprätta barnets syn på barndomen, när den skär sig mot föräldrarnas.

Linn Ullmans roman handlar om hennes relation till sin pappa, den världsberömde Ingmar Bergman. Men han nämns inte vid namn i föreställningen, ja, vet man inte det ser man antagligen en helt annan pjäs än den jag såg. Jag tänkte oavbrutet på Ingmar Bergman. Min upplevelse blev kluven. En fin föreställning men den satte inga djupare spår i mig. Det gjorde däremot romanen.

Så jag landade i en gammal slutsats igen. Teater är bäst när den bara är teater. När litteratur blir teater, eller när film blir teater – då laddar man ur teaterkonsten. Däremot kan litteratur bli bra film, det finns det otal exempel på.

Rörigt? Ja, men jag har en teori här. Litteratur och film påminner om varandra när det gäller användarupplevelsen. Det är konstarter som inte ställer en levande människa framför dig, utan ett färdigt format, omöjligt att ändra på, ja, egentligen dött, men din blick kan återuppväcka det. Det är fint nog.

Teaterupplevelsen, däremot, sker i ett stängt rum och är ett möte mellan levande människor. Samma föreställning kväll efter kväll, visst, men det fantastiska är att ingen föreställning är den andra lik, för med levande människor som avsändare händer något unikt varje kväll. Detta vittnar ofta skådespelare om och har man själv sett samma föreställning vid två eller fler tillfällen (jag har gjort det några gånger) är det alldeles uppenbart så.

Här finns en inte oviktig del av teaterns storhet – den unika upplevelsen, magin i det stängda rummet. Att dra in romaner eller filmer som större delen av publiken redan har en relation till riskerar att förstöra den magin. Vi letar efter något som vi redan har upplevt och blir blinda för det som sker på scen.

Så sluta göra teater av litteratur och film. Det är mitt enkla råd till landets alla teatrar.