Skivrecension: Linnea Henriksson redovisar utan att fängsla

För tre år sedan släppte Linnea Henriksson albumet ”Du söker bråk, jag kräver dans”. Ett album fullproppat med dansvänliga popmelodier. På sitt självbetitlade album har produktionen skalats av och tempot har dragits ner. Fokus ligger på texten. Stillsam vardagsrealism och nakna betraktelser kring förhållanden som börjar, tar slut och bara är någonstans mittemellan.

Detta blir Halmstadsdotterns tredje album sedan hon slog igenom 2010, och detta är onekligen det mest personliga då hon plockat ur sin egen vardag som i Sms, där hon tvivlar, eller i White där hon ”vill ha det som vanligt”. Dock är melodierna inte tillräckligt fängslande och texterna är mer redovisande än faktiskt berörande och känslorna och tyngden uteblir.