Kultur

Skivrecension: Tiden har sprungit ifrån U2

Skivrecension ,
Foto:
U2 inför nya albumet ”Songs of experience”.

På deras nya album ”Songs of experience” fortsätter U2 att famla i mörkret. Av deras forna storhet finns tyvärr inte mycket kvar.

U2

Album: Songs of experience

Bolag: Universal

Rock

När Bono, Larry Mullen Jr, The Edge och Adam Clayton i U2 packade sin väskor och flyttade till Berlin 1990 valde de att sätta allt på spel. Tre år tidigare hade de seglat upp som världens största rockband efter att ha släppt sitt fantastiska album ”The Joshua Tree” med låtar som When the streets have no name och With or without you.

Skivan följdes sedan av konstant turnerade och den syrefattiga live-plattan och filmen ”Rattle and hum”. Det tog därför inte lång tid innan de började bli rejält trötta på sig själva, sitt sound och att spela sin största hits kväll efter kväll. De var i starkt behov av ny miljö och nya utmaningar. Och det fann de i Berlin.

När de 1991 släppte albumet ”Achtung baby” fick publiken möta ett helt nytt U2. Who’s gonna ride your wild horses och Mysterious ways stod i stark kontrast till klassiska och mer bombastiska låtar som Pride (in the name of love) och Sunday bloody sunday.

På ”Songs of experience” har medlemmarna i U2 än en gång försökt återuppfinna sig själva. Men tyvärr blir det inte samma jackpott-utdelning som på ”Achtung baby”. Som de flesta vet har bandet byggt en lyckosam karriär på att mejsla fram urstarka melodier med glittriga gitarriff. Men likt deras två föregående album finns det inte mycket av de ingredienserna på ”Songs of experience”.

Det finns dock ingen brist på ambition, för det har aldrig varit problemet. Det känns mer som att tiden har sprungit ifrån de irländska giganterna. De försöker passa in, vill på tok för mycket och famlar desperat runt i mörkret för att hitta en identitet i 10-talet. Albumet är visserligen ett steg framåt sedan 2014 års ”Songs of innocence” och det finns fina tendenser i låtar som Get out of your own way, American soul och Summer of love, men det lossnar aldrig riktigt. Det är egentligen bara i det sista spåret ”You’re the best thing about me” med den norske dj:n Kygo” som bandet glöder. Där ryms en enkelhet och ett melodiöst driv som är synonymt med U2.

Det återstår att se om de kan hitta tillbaka till sig själva, men just nu ser det oroväckande mörkt ut för ett av arenarockens största namn.