Kultur

Skivrecension: Rambling Nicholas Heron bjuder in till sitt magiska universum

Ortsdatering
Rambling Nicholas Heron har numera sin bas i Veddige.
Rambling Nicholas Heron har numera sin bas i Veddige.

Ingress här...

 

Rambling Nicholas Heron

Pop

Album: Manuel’s dream

Bolag: Suitcase Studio & Shop

Rambling Nicholas Heron har skapat ett mångfärgat och drömskt album där allt får plats, tycker recensenten Fredrik Söderlund.

Borås-bördiga Niklas Hedström och hans band Rambling Nicholas Heron är oerhört produktiva och släpper konstant ny musik. Ändå räknas nog ”Manuel’s dream” som det första regelrätta släppet sedan Cannot feel at home in this world anymore från 2012. Förra skivan drog mer åt den självskapade (och möjligen ironiskt kallade) genren indiefolkrockboogieblues. Soundet har gradvis blivit mer elektroniskt och tillbakalutat. Gruppen lutar sig mer åt atmosfärisk pop där lugnet och soundet låter musiken sväva mer fritt och utan fasta former.

”Manuel’s dream” har växt fram i en källare i Veddige och i det gamla stationshuset i Länghem under cirka tre år.

Personligen tycker jag att den nyare kostymen passar bättre. Istället för rootsrock, skägg och drömmar om den amerikanska södern så verkar siktet snarare inställt mot ledstjärnor som sena Leonard Cohen, den Daniel Lanois-producerade Bob Dylan, Brian Eno och en mildare form av postrock.

”Manuel’s dream” har växt fram i en källare i Veddige och i det gamla stationshuset i Länghem under cirka tre år. Rambling har sagt att låtarna är inspirerade av målningar och då kanske framför allt Nils Dardels vemod. Låttiteln Guernica skvallrar också om att Picassos gigantiska krigsskildring finns med på ett hörn. Att måla musik med färger och göra färger av musik. Härliga och sanna klyschor som har bäring om det faktiskt lyser igenom.

Bandet har lyckats skapa sitt eget magiska universum.

Ramblings palett är nyansrik och fast de själva kategoriserar den som brun och mystisk skulle jag nog lägga till sommarsvalt blå och skogsgrön också. En sak är klar – en eftertänksam exotism är en av albumets ambitioner. Samtliga låtar heter något på spanska. Vi får gröna stjärnor, “katastroffåglar”, ödsliga lägenheter och ensamma gitarrer. Bandet har lyckats skapa sitt eget magiska universum.

Det vilar något okonstlat och självklart hos bandet. Spontant, men kontrollerat. Avslappnat och samtidigt uträknat in i minsta detalj. Det är så pass drömskt stilrent som albumtiteln vill göra gällande. Vem som är Manuel kan vi bara spekulera i. Multimusikern Richard Manuel från The Band? Drogdiktatorn Manuel Noriega? Ett reflekterande kring vad som skulle kunna lugna Tysklands målvakt Manuel Neuers tankar inför VM? En subtil hyllning till en av mina favoritmusiker på 70-talet, ambientsuveränen Manuel Göttsching? Med tanke på Rambling Nicholas Herons rika klangvärld är ingenting omöjligt och alla skulle kunna få plats.