Skivrecension: Anna Ternheim med ny doft och nerv

Anna Ternheims nya album ”All the way to Rio” är ett projekt som sträcker sig bortom det musikaliska. Skivan har vuxit fram i samverkan med fotografen Jacob Felländer vars bilder från bergsmassiv runt om i världen inkluderats i den specialdesignade vinylutgåvan. I pressutskicket beskriver Ternheim själv Felländers fotografier som ett ”mörkt, drömskt popstilleben” som hjälpte musiken att hitta hem.

Hennes låttexter har i sin tur använts i samband med utställningen av bilderna, och på så vis har de bägge artisterna kunnat dra nytta av varandras uttryck. Rent kreativt är jag övertygad om att detta gränsöverskridande arbete har bidragit med viktig drivkraft, men under lyssningen av det digitala materialet får låtarna stå för sig själva. Utan visuella stöttepelare.

Det fungerar relativt bra, under en stor del av albumet. Anna Ternheim känns på många sätt igen från förr, samtidigt som det märks att hon arbetat för att hitta fram nya ljuddimensioner.

Arrangemangen i spår som Keep me in the dark, Waving his hello och Holding on liksom skaver och morrar, tar plats och kämpar sig bortom det finstämt tillrättalagda. Samtidigt hörs en hel del lo-fi och en tydlig doft av 70-talets folkrock som gör det enkelt att dra paralleller till namn som Angel Olsen, Feist och Sharon van Etten. Musiken har en ny slags nerv och strävsamhet som tidigare saknats i Ternheims repertoar och som nu känns väldigt efterlängtad.

Tyvärr så kvalar inte albumet som helhet in samma spännande profil. Till exempel slarvas låtarna Battered soul och Maya bort i fladdrande arrangemang utan vidare grund eller fokus. De dämpade melodierna lugnar även Ternheims annars så stillsamma intensitet.

För den som uppskattar hennes i grunden så melankoliska och stämningsfulla sound representeras detta bäst av titelspåret och In the morning. När inte Felländers fotografier finns tillgängliga så är det dessa som bäst axlar rollen som skivans drömska stilleben.