Kultur

Skandalerna dominerar hos Persbrandt

Litteratur Artikeln publicerades
Foto:
Carl- Johan Vallgren (till höger) har skrivit Mikael Persbrandts memoarer.

Mikael Persbrandt är en omskriven stjärna med lika mycket svärta som strålglans.  Carl-Johan Vallgren skildrar hans resa från förorten till herrgården, från kaos och missbruk till harmoni.

Mikael Persbrandt: Så som jag minns det

Genre: Biografi

Författare: Carl-Johan Vallgren

Förlag: Bonniers

Mikael Persbrandts memoarer har omgetts av spänning innan de kom ut. Är de nu sådant sprängstoff?

Nja. Han tar sig från förorten via balett, konst och jobb som taxichaufför och scenarbetare till teaterkonstens högborg: Dramaten. Det är svårt att läsa hans tid där utan #MeToo-glasögon och att han såg på Dramaten som ”den stora svarta vaginan”. Persbrandt talar också om manlig ”konstnärsmytologi”. Filmrollerna börjar trilla in och en medspelare är alltid försenad, bakfull och tilltufsad. Persbrandt tar det som en förebild. Han springer själv omkring naken under en inspelning, visar könet och tycker det är vansinnigt roligt.

Med åren blir han en vandrande skandalrubrik, ett kvällstidningsmonster: med ständiga otrohetsaffärer, knark och sprit. Han ljuger. Han hamnar ständigt på ”utskjutningsrampen” där han kämpar för att nå botten, drar i sig mängder av kokain och umgås med kriminella. Halva boken handlar om hans mörka sida, hans "svinerier", och han använder ordet ”skam” lika ofta om ”ångest”. Får man lättare att förstå missbrukare? Knappast, det är ganska rapsodiskt och blir fort tröttsamt.

Men. ”Mitt liv var inte som andra människors liv. Det innehöll de mest hårresande kontraster” säger Persbrandt om dagen då han dömdes till fängelse för narkotikainnehav på morgonen och fick en Guldbagge på kvällen.

För det finns också en bländande ljus sida. Karriären går bra. Han är ambassadör för Unicef och åker till områden som Liberia, Afghanistan och Haiti. Beck -filmerna gör honom känd och älskad och han är en lysande stjärna på Dramaten – tills han klappar ihop och gråtande går därifrån. Hans missbruk kulminerar under två år, hans familjeliv hänger i trasor.

När han får en diagnos och litium – han är bipolär – ljusnar det. Han håller sig nykter, köper en herrgård, familjen kommer tillbaka, han får roller i storfilmer som ”Hobbit” och när han ställer ut sina målningar kommer 80 000 för att se dem.

Han förvånas själv över att hans publik förlåter hans fuck-ups. Men har en förklaring: det finns en sån som han i varje familj, ett tilltufsat svart får som försöker bättra sig. Det, plus hans öppenhet, tror han skapar sympati. Carl-Johan Vallgren plockar fram Persbrandts blyghet, sårbarhet, skuldkänslor och diagnos, men frågan är om de pikanta skandalhistorierna inte tillåts dominera.