Annons

Självbelåten bok för oförstörda sinnen

I "En spricka i språket" skriver Sven-Eric Liedman och Per Magnus Johansson förälskat om sina idoler Karl Marx och Sigmund Freud. Recensenten Andrés Stoopendaal läser en bok som han inte riktigt vet vad han ska ta sig till med.
Publicerad 21 september 2018
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Foto: Emelie Asplund

"Vad har Marx och Freud att säga oss idag?" En hel del, troligen. "Är inte deras tid förbi?" Nej, deras tid är inte förbi; deras tankegångar har stötts och blötts i över hundra år. Så oavsett vad man tycker om Marx och Freud rör det sig om personer som man inte kommer förbi om man har något som helst intresse av politik, kultur, idéhistoria, filosofi, psykologi, etc. Det här är, tänker jag, självklarheter för en någorlunda bildad människa.

Det är nog därför jag tycker rätt så illa om Sven-Eric Liedmans och Per Magnus Johanssons självbelåtna bok. De låtsas som om samtiden håller på att glömma bort dessa giganter, eftersom de inte är coola och inne i en tid när alla är ute efter "snabba fixar". Det ger mig en olustkänsla. Stalins massmord i Gulag, massvälten i Ukraina, Mao Zedongs mord på sin egen befolkning, allt i marxism-leninismens respektive maoismens namn. Ja, det där är väl ändå ganska svårt att förtränga?

Annons

Till dessa katastrofer är givetvis Marx namn kopplad för alltid och hans tänkande lär således inte glömmas bort i första taget. Men författarna hävdar att Marx är så mycket mer än allt det där jobbiga – det är säkert sant. Han dog 1883 och kan naturligtvis inte klandras alls för Oktoberrevolutionen (1917) och dess världshistoriska konsekvenser? …

”Noterbart är att Liedmans och Johanssons bild av samtiden framstår som ytterst svajig, lite förvirrad och kanske falsk.”

Frågan är ändå till vem eller vilka den här boken är riktad till? Det är svårt att säga. Till studenter? 20+ någonting? Oförstörda sinnen? Ja, jag ska inte raljera för mycket. För även om "En spricka i språket" är ett rött skynke för en person som känner djup skepsis mot pseudovetenskaper som psykoanalys och historiematerialism utgör den ändå en både allmänbildande och provocerande läsning.

Noterbart är att Liedmans och Johanssons bild av samtiden framstår som ytterst svajig, lite förvirrad och kanske falsk. Deras ytliga analyser lever inte upp till de intellektuella kvalitetskriterier som man hade kunnat förvänta sig av dessa representater för en långsamt borttynande bildningsborgerlighet. De utger sig (underförstått) för att ha en djupare förståelse för människan som jag – när jag läser vad de skriver – helt enkelt inte tror dem om att ha!

Man kan ju inte bara låta antyda att man har en djup förståelse för människan för att man marxist eller freudian, docent eller professor, den förståelsen måste också märkas på det man skriver. Men de har lagt ribban för lågt. Deras attack mot "vredens profet" Donald Trump är banal, osofistikerad och ogenerat dehumaniserande. Trump har ingen människobild alls, hävdas det, för han "vägleds inte av någon genomtänkt uppfattning om människan eller samhället. Han reagerar spontant på det som kommer i hans väg." På sätt och vis tycker jag att det låter ganska positivt, speciellt som jag varken tror eller litar på överlägsenheten hos Liedmans och Johanssons genomtänkta uppfattningar om människan och samhället. "En spricka i språket" är ett försvarstal som inte går hem.

Andrés StoopendaalSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons