Sex, knark och skrivkramp
Det litterära underbarnet Penny Löwe möter av en slump internetfenomenet Lola Sandman och magisk vänskap uppstår. Tillsammans åker de till London och festar (knarkar) och shoppar upp hela Pennys gigantiska förskott på nästa bok, medan de ligger med de flesta män som råkar komma i deras väg. När pengarna tar slut återvänder Penny till Sverige. Allt gott, om det inte vore för att Penny har skrivkramp efter sin sensationella debutroman som fått Augustpriset och har svårt att leverera den där nästa succéromanen. Penny har en lesbisk mamma och såklart också en egotrippad skådespelande pappa att tampas med, och hon försöker så gott hon kan efter Londontrippen att vara lite normal med en medelklassig pojkvän som tar hand om henne medan hon inte kan skriva. Det går väl sådär.
Jenny Jägerfeld debuterade 2006 med romanen ”Hål i huvudet”, men har efter det framgångsrikt ägnat sig åt att skriva för ungdomar. Hon fick välförtjänt Augustpriset för ungdomsromanen ”Här ligger jag och blöder” och tilldelades också Astrid Lindgren-priset 2017. Det finns fortfarande mycket av ungdomsroman över Jenny Jägerfelds skrivande i ”Blixtra, spraka, blända!”. Inte bara för att hon skriver om unga personer, utan för att stilen är fartig och lätt skruvad, och för att berättelsen liksom befinner sig på ytan hela tiden, alltid på väg. Berättelsen har också den där ungdomens känsla av att livet bara är nu, att man är oövervinnerlig, och att vuxenlivet bara är en kuliss som inte angår en.
”Att läsa ”Blixtra, spraka, blända!” är som att åka baktill på en moppe där föraren gasar utan bara helvete och man inte ser vart man är på väg,”
Penny Löwe är egentligen en outhärdlig romanfigur. Ta vad man vill ha och lite till, utan att tänka på konsekvenser, leva här och nu, inget ansvar. Och bästisen Lola Sandman är snäppet outhärdligare, på gränsen till stygg. De är som uppslukade av varandra; en symbiotisk vänskap där man inte vet var den ena börjar och den andra slutar, och de hetsar varandra till att göra den ena galnare saken än den andra. Visst är det stundtals dråpligt, men fnisset fastnar ofta i halsen på grund av det destruktiva beteendet och den förstöraranda som Penny har i nästan alla sina relationer med andra människor.
Att läsa ”Blixtra, spraka, blända!” är som att åka baktill på en moppe där föraren gasar utan bara helvete och man inte ser vart man är på väg, men det är bara att hänga på och hålla sig fast hårt för att inte flyga av i svängarna. Men om man läser noga, och bortser från att det på det hela taget är en rätt bedrövlig skildring av människor, så är det en hysteriskt rolig skildring av ett slags stockholmsk kulturelit som få är förunnade att komma nära. Och om man läser ännu noggrannare, och inte låter sig bländas av farten, så finns mellan raderna de stora livsfrågorna skildrade: Vem är jag egentligen? Hur ska jag ta mig fram i livet med de förutsättningar som givits mig?
