Kultur

Sex är den stora fällan för Munros kvinnor

bokrecension Artikeln publicerades
Alice Munro fick Nobelpriset i litteratur 2013.
Foto: Chad Hipolito
Alice Munro fick Nobelpriset i litteratur 2013.

Nobelpristagaren Alice Munros enda roman finns nu på svenska. Fedja Wierød Borčak har läst ett mångbottnat formexperiment, där persongalleriet lever vidare.

 

PROSA

Kvinnors liv

Författare: Alice Munro

Översättning: Rose-Marie Nielsen

Förlag: Atlas

Visa mer...

”Kvinnors liv” gavs ut första gången 1971. Det var Alice Munros blott andra bok och den innebar att hon på allvar befäste sin position som en betydande författare i en stark kanadensisk litterär generation, jämte till exempel Margaret Atwood och Timothy Findley. Under årens lopp (och inte minst efter 2013 års Nobelpris) har hon kommit att bli en av den svåra novellformens stora mästare.

Många av dem som genom åren kommenterat ”Kvinnors liv” har konstaterat att genrebeteckningen roman är något missvisande. Boken består nämligen av ett antal tydligt avgränsade berättelser som man utan problem skulle kunna läsa fristående. Man kan kanske tala om vinjetter, eller löst förbundna episoder som ramas in av ett kanadensiskt småstadsuniversum på 40-talet. Historierna berättas ur flickan Del Jordans perspektiv och följer hennes barna- och tonår i staden Jubilee i Ontario – alltifrån hennes möten med vuxenvärlden och religionen till skolan och pojkar.

Det är framför allt de första episoderna som står friast. Hit hör historien om Benny som hittar sig en fru i en tidningsannons och som blir milt sagt besviken när hon visar sig vara utåtagerande och psykotisk. Hit hör även det vackra porträttet av den tragikomiska progressiva modern, som försöker sälja encyklopedisamlingar till de inte så nyfikna grannarna. Den milda humorn präglar hela verket.

Här är sex den stora fällan, som Del blir varnad för från alla kanter: blir du gravid, så är din framtid slut.

Ju längre man kommer i boken, desto starkare blir fokus på Del själv och hennes försök att formulera sin egen person i en miljö som tycks sluka självständiga idéer och ambition. Det är ett barskt samhälle, där det inte nödvändigtvis är fint att få ett universitetsstipendium, men desto finare att tacka nej till det. Här blir naturligtvis den brådmogna och medvetna Del en outsider som gärna gör försök att förstå, men i slutändan inte kan förlika sig med samhällets trångsynthet och förblir en klumpig observatör.

Boken skildrar också ett samhälle som framför allt slukar kvinnor, som drar ned levande och ambitiösa flickor i familjelivets moras. Här är sex den stora fällan, som Del blir varnad för från alla kanter: blir du gravid, så är din framtid slut. Ambivalensen mellan attraktionen till män och rädslan för dem är mästerligt skildrad. Dels försök att navigera i en manlig värld präglas i hög grad av feministiska idéer typiska för 60-talet, där sökandet efter ett kvinnligt frirum nog är det tydligaste exemplet. Modern diagnostiserar kvinnans osjälvständighet: ”Det enda kvinnor har haft hittills är kopplingen till männen. Det är allt. Inga egna liv egentligen, som om vi vore husdjur.” Boken som sådan delar moderns strävan – att formulera ett självständigt kvinnligt liv, där kvinnan tar sig fram i livet utan att behöva förlita sig mannens godtycke.

Alice Munro skapar speciell litteratur och ”Kvinnors liv” är inget undantag. Det är ett verk som förblir hängande i sinnet efter läsningen och ett vars sömniga småstadsmiljö man vill återvända till (trots dess laster). Munro är efterhand känd för sina underspelade och skarpsinniga personskildringar och trots att det är tal om ett tidigt verk förtjänar det litterära hantverket en rad superlativer. Boken hämtar överraskande mycket av sin styrka i ambivalensen mellan novell- och romanform, där Munros pregnanta skärpa blandas med de utsträckta linjer som romanen tillåter. Romanetiketten är alltså inte helt godtycklig. Men det är framför allt motståndet som läsaren får i form av psykologisk komplexitet som hänger kvar. Man tillåts inte riktigt bli färdig med persongalleriet och till och med de mest perifera gestalterna rymmer åtminstone en antydan om en djupare nivå. Gestalter som typiskt, i andra böcker, skulle vara löjliga eller karikerade, såsom Dels skvallrande fastrar, är levande här. Och kvar lever frågorna om deras val, motiv och handlingar.