Annons

Inger Dahlman: Sartre och de Beauvoir väckte hopp hos de unga

Jean-Paul Sartre öppnade porten till större medvetenhet hos de unga vid förra seklets mitt. Han blev räddningsplankan undan den förlamande 1940-talsångesten genom att visa på människans aktiva möjligheter att påverka sitt liv. Kulturskribenten Inger Dahlman blickar tillbaka på existentialismen.
Inger DahlmanSkicka e-post
essä • Publicerad 16 februari 2019
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Paris, 1974. Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre.
Paris, 1974. Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre.Foto: AP/SCANPIX

Våren 1945 kom freden. Vi som då var mycket unga fick plötsligt se vår världsbild krossas tillsammans med vår barnatro. Tidningarnas bilder från koncentrationslägren kastade oss rakt ut i tomheten. Ansikte mot ansikte med de överlevande förstod vi; ingen gud har gjort detta, det är människans verk. Sedan kom den 6:e och 9:e augusti. Då föll atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och vår tilltro till människan och tron på livsmening suddades slutgiltigt ut.

Snart började viskningar om ett namn nå oss. Jean-Paul Sartre. Han skulle komma att erbjuda oss ett botemedel mot ångest och uppgivenhet. Det var klart formulerat och löd: Människan är fri att skapa sig själv genom de val hon gör. Den filosofiska riktning han företrädde fick ett namn: Existentialism. Den hade rötter långt bak i historien, inte bara de uppenbara till Søren Kierkegaard och Friedrich Nietzsche, utan ända bort i antiken. I sin nya franska skepnad skulle rörelsen komma att bli språngbräda för 1968 års ungdomsrevolt och på sikt genomsyra hela det moderna samhället.

Annons

Vid kafébord i Paris utformade Sartre och kretsen omkring honom sina tankar. Den bistra sanningen var att de satt där, inte av bohemiska skäl utan för att de höll på att frysa ihjäl i de iskalla rum de hyrde. Vid Sartres sida fanns från första stund Simone de Beauvoir, kvinnan som var hans livspartner från 1929 till hans död 1980 och tillsammans med honom utformade existentialismen. Hennes bok ”Det andra könet” (1949) har kallats feminismens bibel. Den är existentialismens mest inflytelserika verk. Det hävdar Sarah Bakewell, en av dem som ingående skildrat riktningen. Hon jämställer bokens betydelse med de skrifter av Charles Darwin, Karl Marx och Sigmund Freud, som tvingade världen att fundamentalt tänka om.

Inte bara feminismen sög näring ur existentialismen. Denna handfasta filosofi med rötter direkt i vardagen bidrog också till att förbättra de homosexuellas rättigheter, bryta ner klass- och rasbarriärer och bekämpa kolonialt tänkande. I Paris källarlokaler gick filosoferna arm i arm med de mörkhyade jazzstjärnorna och trumpetaren Miles Davis påstods till och med ha friat till sångerskan Juliette Gréco, existentialisternas okrönta drottning.

Den aura som omgav Sartre och de filosofer och författare som flockades kring honom var spektakulär. Inte blev den mindre påfallande av att nästan alla allianser inom gruppen slutade med hat och fiendskap. Enbart Sartre och Simone de Beauvoir förblev lierade, knutna till varandra med ett årligen förnyat kontrakt som gav dem båda frihet på alla områden, även det sexuella, för ”frihet” var Sartres honnörsord. Den och politisk aktivitet var vad han krävde. Och självklart stod han, liksom Simone de Beauvoir, på barrikaderna när 1968-rörelsen brakade lös vid Sorbonne i Paris. Då var han 63 år.

Jean-Paul Sartre fick kvinnor att dåna. Vet man att han var 1.57 lång, vindögd och med öron som stod rakt ut, kan hans dragningskraft möjligen förbrylla. Han sjöng och spelade jazz på piano och var en baddare att härma Kalle Anka. Som föreläsare och introduktör av en ny filosofi blev han stjärna, närmast jämförbar med vår tids popartister.

Vid en föreläsning i Paris hösten 1945 kunde man se honom, sjavigt klädd, kämpa sig fram till scenen decimeter för decimeter genom en publik i vild upphetsning som slogs om platserna sedan biljettförsäljningen brakat ihop, eftersom parisarna slagit sönder biljettluckan i sin iver att få höra sin guru.

”Tidskriften ”Les Temps moderne”, som Sartre var med att starta 1945 och som fortfarande kommer ut, blev existentialismens språkrör.”

Egentligen skrev Simone de Beauvoir mer levande än Sartre, även om dennes stil var litterär snarare än vetenskaplig också när han ägnade sig åt stramare genrer än romanens. Utseendemässigt utklassade hon honom helt, den eleganta de Beauvoir som samtiden döpte till världens snyggaste existentialist.

Tidskriften ”Les Temps moderne”, som Sartre var med att starta 1945 och som fortfarande kommer ut, blev existentialismens språkrör. Och alltifrån sin första roman ”Äcklet”(1938) fyllde Sartre det han skrev med den nya filosofi han var i färd att skapa. Central är hans ”Varat och intet ”(1943), där titeln korresponderar med Martin Heideggers ”Vara och tid”(1927).

Sartres – de Beauvoirs arbetsgemenskap var vital genom alla deras femtioett gemensamma år. Annorlunda var det med deras sexliv, som upphörde långt innan döden satte punkt. Vid Sartres begravning 1980 mötte 50 000 människor upp. Ateisten Simone de Beauvoir hycklade inget hopp om hinsides möte. Hennes sammanfattning löd: ”Hans död skiljer oss åt. Min kommer inte att återförena oss.”

”Existentialismen är en humanism”, det deklarerade Sartre 1946. Då hade han redan slagit fast att människans val avgör hennes liv, något som betyder att hon blir vad hon själv gör sig till. Utifrån hans definition kunde en människa inte bedömas förrän hon nått slutstationen, eftersom hennes val pågick fram till döden.

Själva termen existentialism växte fram sent 1940-tal och kom att gälla just Sartre och hans grupp medan tidigare förfäktare av den fria viljan, som danske 1800-talsfilosofen Søren Kierkegaard, kallades existentialfilosofer. Rörelsen pågick hela 1900-talet både inom filosofi och litteratur. Dostojevskij, Kafka och Camus hör till de namnkunniga författare som valde existentiella ämnen.

Annons

Allt ljus kom under 1900-talets mitt att riktas mot Jean-Paul Sartre. Han erbjöds Hederslegionen, en stol i Franska Akademien och Nobelpriset och tackade nej till alltihop, fullkomligt nöjd med sin penna och sin pipa.

För Sartres del började allt 1933 i baren Bec-de-Gaz i Paris. Sarah Bakewell inleder sin bok ”At the Existentialist Café” med en scen därifrån. Där sitter tre unga filosofer, Simone de Beauvoir, hennes pojkvän Jean-Paul Sartre och dennes före detta skolkamrat Raymond Aron, som studerar i Berlin. Aron börjar tala om den tyske filosofen Edmund Husserl, ledande inom den så kallade fenomenologin, en filosofisk riktning som kräver av människan att hon skall beskriva fenomenen precis som hon ser dem, utan spekulationer och utan att låta sig påverkas av andras teorier.

”Sartre och de Beauvoir var renläriga ateister i motsats till Kierkegaard som ansåg att människan borde kasta sig i Guds famn vare sig Gud fanns eller inte.”

Sartre blev eld och lågor över en filosofi så förankrad i verkligheten och gav sig snart iväg till Berlin. När han kom hem blandade han en cocktail av Husserls fenomenologi, Kierkegaards tro på fria viljan och sin egen franska litterära smak. Resultatet blev den parisiska moderna existentialismen och i slutändan blev det Sartre och existentialisterna och inte Husserl och fenomenologerna som fick det breda inflytandet över samtid och framtid.

Sartre och de Beauvoir var renläriga ateister i motsats till Kierkegaard som ansåg att människan borde kasta sig i Guds famn vare sig Gud fanns eller inte. Var Nietzsche stod visste alla. För honom var Gud död.

Husserl var professor i Freiburg. Efter ett gräl 1917 stack hans assistent, sedermera karmeliternunnan Edith Stein, helgonförklarad 1998. Hennes plats fylldes av en ung man vid namn Martin Heidegger. Han skulle bli en av 1900-talets uppmärksammade filosofer. Hans storartade målsättning var att göra rent hus med filosofins hela historia och starta om från scratch.

Så småningom efterträdde han Husserl och det var Heideggers fenomenologi och inte Husserls som kom att dominera. Till historien har Heidegger gått också för sina nazisympatier och för en het kärleksaffär med sin elev Hannah Arendt, en annan av 1900-talets uppmärksammade filosofer, hon som präglade uttrycket ”den banala ondskan” i samband med rättegången mot Adolf Eichmann.

Så löper trådarna mellan 1900-alets namnkunniga tänkare och binder dem samman, medan man i gliporna skymtar alldeles vanliga skavankiga människor.

Så småningom skulle glansen blekna kring fixstjärnorna Sartre- de Beauvoir. Det antyddes att båda utnyttjade kvinnor som stod i beroendeställning till dem. Hur de skulle klarat Me Too-vågen vågar man inte ens tänka på. Sartre drogs också mot en Stalin-färgad kommunism som blev komprometterande.

Sartre präglade uttrycket ”existensen föregår essensen”. Med det avsåg han att essensen (=meningen med livet), visar sig först sedan människan ”existerat”. Han skilde också mellan att handla i ”god tro” och i ”ond tro”. ”Ond tro” betyder hos honom vår benägenhet att skylla på vår barndom, på att vi inte har tid eller vad annat vi kan hitta på, för att undgå ansvar för våra val.

Sartres filosofi har liksom hans liv sina fläckar. Men att hans tankar har präglat den moderna värld vi tillhör är odiskutabelt.

Annons

Efter nazismens sammanbrott såg han en enda möjlig väg för Tyskland till förlåtelse: att ”fullständigt och uppriktigt engagera sig i en framtid med frihet och arbete”. Hur tungt hans ord vägde, när Tyskland valde just den vägen, kan man bara spekulera i.

Uppenbart är däremot att Jean-Paul Sartre öppnade porten till större medvetenhet hos oss som var unga vid förra seklets mitt och att han blev räddningsplankan undan den förlamande 1940-talsångesten genom att visa på människans aktiva möjligheter att påverka sitt liv. Den slitna frasen ”att det inte är hur en människa har det, utan hur hon tar det”, som avgör hennes levnad skulle kunna sättas som devis för hela existentialismen.

Inger Dahlman

Kulturskribent

Huvudkälla: Sarah Bakewell ”At the Existentialist Café” (2016), utkommen på svenska 2017 med titeln ”Existentialisterna”

Annons
Annons
Annons
Annons