Sårbarheten skiner igenom i poesin från den småländska gruvorten

”Paul de Man menar att ’the specificity of literary language resides in the possibility of misreading and misinterpretation’. Det som gör litterärt språk litterärt skulle alltså enligt honom vara dess inneboende möjlighet (eller bestämning) till felläsning och feltolkning.”

Citatet är från Lotta Lotass läsvärda essä ”’Blessent min cœur d’une longeur monotone’: begreppet entropi” som återfinns i hennes essäsamling ”Varia”. Essän är visserligen komplex på en nivå som närmast överstiger gränsen för min kognitiva förmåga, men det är ändå tämligen intressant med begreppet ”entropi” som där avhandlas i dess mer informationsteoretiska kontext och som en allegori för den grad av ”tolkningspotential” en litterär text kan äga. Min egen tes blir att alltför ordkarg poesi ofrånkomligen leder till en låg sådan. Exempel på motsatsen skulle kunna vara Rilkes ”Duinoelegierna” eller Rimbauds obskyra prosapoesi.

Kan inte släppa tanken på detta när jag läser Adam Westmans ”Taberg” samt den i dagarna och på samma förlag återutgivna klassikern ”Orissa” av Ola Julén, båda präglade av just fåordighet.

I ”Taberg” är dikterna ofta påfallande enkla och korta: ”vitt ljus/över/blått/ljusblå/över/blått/ljus/över/vitt”, ”stammar genom tevens mörker/tvillingar tittar när de sover”. Samlingen går i och för sig mot en något större komplexitet ju mer man läser: ”vi lärde oss/mat lärde oss/fötter/att vandra/säga/jag är bara/en drömmare/du är bara en dröm”.

Dikterna i den sista sviten ”En dag av vokaler” är mer talföra, närmast redundanta i sammanhanget:

”jag vaknar i en ny ordning den sista maniska döden det är för många mjuka intervaller mellan stjärnor det är ny medicin i luften vattnet de försöker sälja mig brödet ciggen påfyllnaden av kaffe på biblioteket är gratis om jag vänder mig om vänder jag mig inte tillräckligt snabbt”

Ett problem med ordkarg dikt skulle kunna vara att man helt enkelt inte riktigt känner sig välkommen som läsare. Informationsknappheten blir en mur. Författaren ruvar på textens nycklar, dess kunskap, och medskapandet uteblir. Samtidigt finns kvaliteter även i kargheten. I alla fall i ”Tabergs” vemodiga förtegenhet. När jag läst om den ett antal gånger förvandlas det jag förkastat som ”blockeringar” till en sorts integritet.

I vissa av de mer socialrealistiska satserna finns en diffus ångest och samtidigt en humoristisk krasshet, lite à la Kjell Höglunds ”Man vänjer sig”: ”påfyllnaden av kaffe på biblioteket är gratis”; ”fylla på badrumsgolvet”; ”låter teven stå på hela tiden”.

Westmans lakoniska samling känns i viss mån ändå lika stängd för felläsningar och feltolkningar som Juléns ”Orissa”. Samtidigt finns det naturligtvis skillnader i deras relativa tystnad. Som läsare är det svårt att sätta sig till doms. Tvetydighetens frånvaro stänger dikten. Språket är fattigt på retoriska grepp. Det som jag tänker att båda verken ändå har gemensamt är nog sårbarheten, det autentiska och äkta som trots allt skiner igenom, oavsett hur få ord som används.