Kultur

Sami Said behöver kasta kryckorna

Kultur Artikeln publicerades
Sami Said är aktuell med sin tredje roman
Foto: Hossein Salmanzadeh/TT
Sami Said är aktuell med sin tredje roman "Människan är den vackraste staden"

En drömlik odyssé. Naima Chahboun önskar att Sami Said hade låtit språket vinna över intrigen i sin nya roman.

Roman

Människan är den vackraste staden

Författare: Sami Said

Förlag: Natur & Kultur

Visa mer...

Sami Said debuterade 2012 med den prisbelönta romanen ”Väldigt sällan fin”, och redan året därpå kom boken ”Monomani”. Saids tredje roman, ”Människan är den vackraste staden”, skildrar en papperslös migrants odyssé genom Europa på väg mot ett hägrande Amerika.

Det räcker att slå upp första sidan i boken för att känna igen sig i Saids litterära universum. Romanens huvudperson, kallad San Fransisco, är en på en gång reserverad och vidöppen natur, en godhjärtad gatufilosof som kompenserar för sin undfallenhet gentemot omvärlden genom en ständigt pågående inre monolog. Envist snubblar han fram genom en svårtydd och ofta fientlig omvärld, fast besluten att inte låta sig korrumperas, att alltid se människan bakom strukturer och positioner. Med varm humor och ett nervöst krumbuktande språk skriver Said fram ett perspektiv som är på en gång överseende och ödmjukt, prövande och trotsigt. Att betrakta världen genom San Fransiscos ögon är en förfrämligande upplevelse som får det bekanta att framstå som nytt och obegripligt.

Boken består av tre delar, där var och en tecknar ett möte med en plats och de personer som befolkar den. I den första delen träffar vi Manni, som via sängvägen försöker nå sitt eftertraktade uppehållstillstånd. Han tillbringar dag och natt på dejtingsajter, spelar förälskad i kvinnor som i sin tur inte tvekar att utnyttja hans utsatta position. I del två flyttar San Fransisco in hos Richard, före detta Hussein, en assimilerad migrant med nyutfärdat pass och förföljelsemani. Här möter han också Isol, en hemlighetsfull ung kvinna som bär ett vapen i handväskan.

Det är givetvis något av ett självmål att anmärka på det riktningslösa draget i en berättelse som handlar om planlöst kringflackande

Den tredje delen, som upptar ungefär hälften av bokens 367 sidor, utspelar sig på den gåtfulla platsen Ön som präglas av ekonomiskt förfall, konflikter mellan infödda och migranter och ett förflutet där fascistpartiet kallat Svarttupparna spelat en avgörande roll. San Fransisco får plats som trädgårdsdräng hos den åldrade Madam som har gjort till sin uppgift att rädda den vanskötta park som en gång anlades av hennes make, officeren. Denna tredje del hade kunnat utgöra en bok i egen rätt, och jag kan inte låta bli att önska att den hade fått göra just det. I den på en gång vaga och historiskt laddade miljön uppstår ett slags förtätning och koncentration som saknas i boken som helhet. Här finns en drömsk stämning som skänker berättelsen ett mytologiskt skimmer och tillåter språket att ta steget fullt ut i det poetiska.

Det är givetvis något av ett självmål att anmärka på det riktningslösa draget i en berättelse som handlar om planlöst kringflackande, men jag hade gärna sett att romanens redan florstunna intrig fått ge vika ytterligare till förmån för det flytande, konturlösa tillstånd som Said så effektivt skriver fram. I en roman vars språk är både lyskraftigt och originellt känns tevesåpainslag som stalkande expojkvänner och hotfulla lånehajar som att stötta upp en höjdhoppare med kryckor. Om jag får drista mig till att uttrycka ett önskemål inför nästa bok blir det därför detta: Kasta kryckorna!