Rucklarens väg är ett drama på liv och död
När Göteborgs konserthus förvandlas till operascen krävs ett alldeles speciellt arrangemang. Här har man fyndigt förfärdigat en ”black box”, som gjord för att följa med på den kommande turnén. I utfällbar version låter den oss se in i en avdammad historia från 1700-talets London. Stravinskij uruppförde detta sitt sista neoklassiska verk i Venedig 1951, och till Stockholm kom den tio år senare i en beryktad uppsättning av Ingmar Bergman. Efter framgångarna med Rucklarens väg (The rakes’s progress) ändrade Stravinskij radikalt stil, men i denna nummeropera finner man den klassicistiska uppbyggnaden med recitativ, arior, kör och till och med cembalo som bidrar till en 1700-talsdoft av Mozart. Och de musikaliska anspelningarna är många; Monteverdi, Gluck och Purcell, Innehållsmässigt dras tankarna starkast till Mozarts opera Don Juan, där ju huvudpersonen är en rucklare som rumlar runt med bland andra. Dona Ana.
Stravinskijs rucklare är den late Tom Rakewell, som söker skönhet och njutning och som också vill bli rik, och då går det som det går. Hans sociala och moraliska bana hamnar i brant utförsbacke på grund av ett stort arv och den ständige följeslagaren Nick Shadow, frestaren som är fastkedjad vid en mörkare sida. Tom överger sin älskade Anne , men vi får tydliga och välartikulerade bevis på att han ständigt har henne i tankarna – även på det sinnessjukhus där hans dagar slutar.
”Kvällens dirigent Barbara Hannigan, som för Göteborgspubliken även är välkänd som sopran, tog orkestern med på ett sagolikt äventyr”
Med William Morgan i titelrollen hör vi en välsjungande tenor som mest imponerar genom att i den rörliga rollframställningen samtidigt hålla fast sin stämma. Aphrodite Patoulidou gör Anne Trueloves aria i första akten till ett vackert sopransmycke som höjer förväntningarna inför hennes stora scen i den andra akten. Och då händer det. Elegant och med dramatik svingar hon sig upp till sin spintostämmas höga C, och jag ryser.
Vokalensemblens insatser hörde också till kvällens finslipade höjdpunkter.
Egentligen är det märkligt att man med så lite rekvisita ändå kan få verkets tilltagande dramatik att vibrera av både tragik och absurd komik. Eller inte – för Stravinskijs musik finns ju där, med stråkar, oboer, klarinetter och fagotter som ger musiken sin särprägel av både tonal och atonal klang.
Kvällens dirigent Barbara Hannigan, som för Göteborgspubliken även är välkänd som sopran, tog orkestern med på ett sagolikt äventyr i denna mästerligt instrumenterade opera. Barbara Hannigan har all heder av sina insatser för att denna uppsättning skulle bli till.
Vi ser ett drama på liv och död, som inte är mindre aktuellt i dag med sitt fokus på den mänskliga naturen med girighet, kärlek, lojalitet och självbedrägeri. Detta är en stilfull föreställning som både roar och oroar.
