Kultur

Roxy bara flyter på, pratigt och självklart

bokrecension Artikeln publicerades
Alice Dadgostar skriver på ett modernt språk med uttryck och textkrumbukter som kanske men kanske inte kommer att verka helt passé om bara något år.
Foto: Carla Orrego Veliz
Alice Dadgostar skriver på ett modernt språk med uttryck och textkrumbukter som kanske men kanske inte kommer att verka helt passé om bara något år.

I en tid där alla oavbrutet berättar historien om sina liv, är debuterande Alice Dadgostar en som verkligen behärskar hantverket. ”Roxy” handlar om anknytning, frigörelse och att flyta omkring i väntan på något. En perfekt debutroman, tycker recensenten Rebecka Åhlund och tackar gud för att hon inte är ung längre.

Roxy

Roman – debut 2019

Författare: Alice Dadgostar

Förlag: Albert Bonniers förlag

”Tänk om det stämmer? Att det blir bra? Vilken revolt det hade varit mot alla andra känslor som någonsin känts.” Det skriver romanens berättarjag när hon lämnat in text till sin handledare och får ett ”det blir bra” tillbaka. Det är en koncis beskrivning av hur allt allt allt känns när man befinner sig där Roxy är. Några och tjugo, pluggar men är det rätt grej, håller på med killar men det är inte rätt killar, man fattar att man är i början av vuxenlivet men har ingen emotionell grund i det över huvud taget. Ingen berättar för en hur man ska bli vuxen, det är så oerhört.

Jag antar att det är det där sökandet man måste hålla på med för att landa i någon som kan få vara en själv, och Roxy påminner mig om exakt hur jävla jobbigt det var. Vill aldrig tillbaka dit. Men hade åtminstone delvis kul medan det pågick! Det tycks Roxy också ha, även om teman kring anknytning, frigörelse, modersrevolt och detta ständiga tvivel ligger som en röten deg och jäser i bakgrunden.

Precis som det måste vara med en sådan här bok händer egentligen ingenting

Till skillnad från när jag var barn och allt vi fick var helt orimliga ”generationsromaner” om anorektiska nymfer och pojkhoror på Rivieran av Per Hagman, är dagens ungdom vana vid att skapa narrativ av sina egna vardagsupplevelser i till exempel Malmö. Det är väl internet som vanligt. Tyvärr betyder inte det nödvändigtvis att folk kan skriva. Det kan Alice Dadgostar. Och hon gör det på ett modernt språk med uttryck och textkrumbukter som kanske men kanske inte kommer att verka helt passé om bara något år. Ständigt refererande till samtida halvkända personer, fenomen och samhällsdebatter – det är sådant där som författare gärna är livrädda för. För Dagdostar: det bara flyter på, helt pratigt och självklart.

Precis som det måste vara med en sådan här bok händer egentligen ingenting och det är en perfekt debutroman i genren vittnesmål från en vardag. Roxy är även en föredömligt kort bok – hade den svällt ut med mer av samma hade rytmen gått förlorad.

I övrigt vill jag se en vetenskaplig utredning rörande vilka familjer det egentligen var som på 80- och 90-talen lät sina barns vänner ”vänta på rummet” medan de själva åt middag. Detta är ett lika uttjatad som fascinerande förfarande, med emfas på uttjatat. Och obegripligt.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.