Kultur

Rösträtt eller tvättmaskin – vad ska tyskarna välja?

bokrecension Artikeln publicerades

Juli Zehs ”Tomma hjärtan” är en politisk och psykologisk thriller i en obehagligt nära framtid som förhoppningsvis aldrig ska bli verklighet. Kristian Fredén har läst.

Tomma hjärtan

Roman

Författare: Juli Zeh

Förlag: Weyler

Översättning: Christine Bredenkamp

Om man ska lyckas skriva en dystopi i en tid då så många av världsledarna redan består av kunskapsresistenta, klimatförnekande populister behöver man ta i. Det vet den tyska författaren Juli Zeh vars roman ”Leere Herzen” nu översatts till svenska av Christine Bredenkamp. Och det är inte ens till någon avlägsen framtid vi rör oss, tvärtom. Angela Merkel har nyligen tvingats avgå och Tyskland styrs numera av extremhögerpartiet MM: Myndiga Medborgarna (Bredenkamp översätter här djärvt men bra originalets ”besorgte” (bekymrade) med ”myndiga” för allitterationens skull) som sysselsatt sig med att undan för undan avveckla demokratin. Problemen är dessutom inte begränsat till Tyskland. FN är under nedläggning och cynismen och letargin har vunnit alltmer mark runt om i världen. När MM erbjuder möjligheten att byta ut sin rösträtt mot en gratis tvättmaskin tackar 67 procent av det tyska folket genast ja.

Huvudperson är Britta, en affärskvinna som tillsammans med sin vän Babak driver ”Bron”, ett företag inriktat på suicidprevention. Bakom den officiella fasaden försiggår dock en minst sagt ljusskygg verksamhet. Affärsidén är nämligen att med hjälp av avancerade algoritmer genomsöka Internet på jakt efter förtvivlade människor, vilka sedan kan matchas med organisationer som behöver självmordsbombare. Det kan handla om allt ifrån miljöaktivister till jihadister. Poängen är att de suicidala får en upplevelse av mening med sitt frånfälle. På detta vis har Britta och Babak skapat sig total dominans på – och total överblick över – den tyska terrormarknaden. Cirklarna rubbas därför när ett dåd utanför deras kontroll plötsligt äger rum i Leipzig, och en märklig intrig tar sin början.

Replikerna känns inte sällan en smula styltiga och romanen antar i svagare stunder drag av förklädd politisk pamflett.

Samhällsteckningen är sannerligen kuslig och intrigen inte dum men gestaltningen blir tyvärr lidande. Förmodligen spelar redan valet att berätta i tredje person en viss roll. Jämför man exempelvis med den klaustrofobiska känslan i Kazuo Ishiguros dystopi “Never let me go” saknas här den där riktiga närvaroupplevelsen. Replikerna känns inte sällan en smula styltiga och romanen antar i svagare stunder drag av förklädd politisk pamflett. Boken utkom på tyska 2017 och det har sagts att den skrevs som en direkt reaktion på det amerikanska presidentvalet hösten 2016. Det är just den känslan jag får: att författaren har haft lite för bråttom. Denna kritik ska dock inte överdrivas och i besvikelsen kan dessutom en viss lättnad infinna sig – annars skulle läsupplevelsen kunnat bli synnerligen otäck. Läsvärd är boken hursomhelst, utan minsta tvekan, och som varningslampa lyser den starkt. Hoppas att man ordnar läsecirklar kring den såväl i Washington som i Berlin.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.