Kultur

”Rör sig från underjord till underjord”

Dansrecension Artikeln publicerades
Foto: Lennart Sjoberg

Göteborgsoperans helaftonsföreställning Life’s a show rör sig från underjord till underjord med två rebeller som vrider världen ur led och kopplar om våra neurala nätverk. En kväll att släppa innanför huden, tycker Mika Becker.

Aftonens första skådeplats är en filtbeklädd omstoppad värld, en dal i dov ton med legor och bon att krypa in i och under. Fastän helt öppet smyger sig klaustrofobin upp över stolsraderna. Rummet mullrar oroväckande, helikopterblad smattrar och musiken har som gått sönder. Den spricker i sköra skiffer. Ilar. Hela salongen vibrerar. Fastän 11 rader bort är hon snart under min hud, den spanska koreografen Marina Mascarell. Hennes tolv dansare är kroppar utan jag och utan språk.

Vi har sett henne tidigare. 2015 hyllades hon för sitt verk Mongrel av både publik och kritiker, då skällde dansarna som hundar, förvandlades till vindar som klädde av en man på bara skinnet. Hon nominerades till flera fina priser. I Valley undersöker hon livet som skådespel. Står det i programmet. Vad jag ser är ett undersökande av universums samspel med människan, hon tycks koreografera själva elementen. Och tinget. Vad är en människa och var börjar rörelsen, undrar jag. Mascarell omkullkastar mitt vetande om gravitation, kropp och riktning. Dansen är ett kollektivets verk utmejslat med ett absolut gehör för anatomins möjligheter. Här finns inga enskilda delar bara organiskt visuell synergi. Mike Rijnierses ljus strilar, rinner, skimrar och stiger som vore det levande.

Där Mascarell ägnat ett år åt studier, har Shechter, kvällens andra koreograf, gått in i studion med förutsättningslös iver och låtit dansen uppstå ur det direkta mötet med kompaniet. Contemporary Dance är indelad i fem kapitel och utspelas i en rökig industrilokal med lågt tak. Ljuset glöder underifrån. Han har inget att berätta, han är en shaman som med sina rytmer öppnar portarna för resor i själens tribala underjord. Han vill frammana känslor, begär och rörelser. Göra levande och göra fri.

Israeliskbrittiske Hofesh Shechter, fostrad i Ohad Naharins Bathseva, lade den brittiska danspubliken under sig på bara ett halvår när han för tio år sedan började koreografera. Göteborgspubliken tycks lika villig att lägga sig. I dag tillhör han samtidsdansens toppskikt. Hans fräckhet är lika oförutsägbar som stilistiskt egen. Han leker ohämmat med klichéer, dansstilar och med både Bach och Sinatra. Det som börjar som ett explosivt pausnummer i eurovision med höga hästsvansar, långa armar och folkliga dansinslag övergår i en vital gemensam tripp. Finalen med My Way är oemotståndlig. I juni kommer han igen, med eget kompani och succén Grand finale. Och husets dansare; som alltid förhäxande, självlysande och alldeles underbara.

fakta

Life’s a Show: Valley/Contemporary Dance

Scen: Göteborgsoperan

Koreografi: Marina Mascarell, Nina Botkaydansarna/Hofesh Shechter

Musik: Ben Frost/Hofesh Shechter

Ljus: Mike Rijnierse/Tom Visser

Scenografi: Ludmila Rodrigues/ Mylla Ek

Medverkande: Göteborgsoperans danskompani

Spelas tom 14 april

Visa mer...
Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.