Kultur

Rodney Crowell ger röst till vad julen är

Kultur Artikeln publicerades

Varför tycker sig så många ha något att tillföra till musik som redan spelats in femtioelva gånger? Det undrar Bella Stenberg som har lyssnat på julmusik av tre amerikanska legender och en countryveteran som gör det bättre.

Rodney Crowell

Album: Christmas everywhere

Bolag: New West/Border

John Legend

Album: A legendary Christmas

Bolag: Columbia/Sony

Diana Ross

Album: A wonderful Christmas time

Bolag: Motown/Bertus

William Shatner

Album: Shatner Claus – The Christmas album

Bolag: Cleopatra/Border

Genre: Julmusik

Samma frågor uppstår varje år vid den här tiden: Varför är det så många artister som vill (eller tvingas) spela in en julskiva?

Majoriteten av såväl nyinspelade julsånger som nyskrivna dito inte är särskilt bra. En låt eller två kan hitta rätt, men sällan ett helt album.

Ett undantag i år är countryveteranen Rodney Crowell. Hans ”Christmas everywhere” låter som han brukar, med mer Lars Norén-jul än Kalle Anka och pepparkaksbak. Hans kompositioner är eftertänksamma och melankoliska, fulla av trasiga relationer som i duetterna med Brennen Leigh och Mary Karr. I titelspåret (med Lera Lynn) fångar han julstressen: ”Mama wants a kitchen sink, Daddy wants a stiffer drink”. Det finns lite humor, men ingen överdriven eller falsk glädje. Crowell ger röst till vad julen också är för många.

Av 20 julsånger är ungefär en tredjedel kyrkliga. Det går inte att gnälla på hantverket, men gränsar till tråkigt.

Även John Legend träffar ofta rätt på ”A legendary Christmas” med sex nyskrivna sånger och åtta säkra kort. Det börjar bra med blås och Stevie Wonder på munspel i ”What Christmas means to me”. Styckena med tempo och sjuttiotalig soulkänsla, som ”Silver bells”, är bättre än de jazzigare, som är betydligt bättre än balladerna. Legends jul innehåller amerikanska traditioner och firande med lyckliga familjer. Om den upptagne mannen hinner hem i tid, vilket han inte gör i smöriga lågvattenmärket ”Christmas Eve”.

Än mer traditionell är Diana Ross, som tar julen på allvar. ”Wonderful Christmas time” är en sammanslagning av hennes två julskivor från 1994 – men nu har stjärnan själv valt låtordningen och omslaget. Av 20 julsånger är ungefär en tredjedel kyrkliga. Det går inte att gnälla på hantverket, men gränsar till tråkigt.

Behöver någon verkligen höra Shatner och Iggy Pop göra ”Silent night?”

Motsatsen är ”Shatner Claus”. William Shatner, känd som kapten Kirk i ”Star trek” med start 1966, deklamerar de vanliga sångerna. Prominenta gäster som Henry Rollins, Brad Paisley och Rick Wakeman bidrar till spretigheten. Shatner har aldrig kunnat låta naturlig, och i Feliz navidad låter han till och med full. Det är för all del annorlunda, och en kort stund uppfriskande, men vid ”Little drummer boy” räcker det. Behöver någon verkligen höra Shatner och Iggy Pop göra ”Silent night?”

Så jag återvänder till Rodney Crowell, och till Kacey Musgraves ”A very Kacey Christmas” från 2016, den bästa nya julskivan på många år.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.