Kultur

Rineke Dijkstra har öga för mänsklig värdighet

konst Artikeln publicerades
Vondelpark, Amsterdam, 19 juni 2005.
Foto: Rineke Dijkstra
Vondelpark, Amsterdam, 19 juni 2005.

Lena Kvist ser två aktuella fotoutställningar där de porträtterade tar makten. Åtminstone ser det så ut.

Rineke Dijkstra x 2

konst

Utställning: Den enkelte og de mange

Plats: Louisiana, Humlebaek, Danmark

Pågår till: 30 december 2017

 

Utställning: Hasselblad Award

Plats: Hasselblad Center, Göteborg

Pågår till: 4 februari 2018

– Alla som går första terminen på Valand gör en video av sig själva när dom dansar. Det är för att man är så utsatt då.

Det konstaterade mina kompisar på 1990-talet, när jag umgicks med studenter på konsthögskolan Valand i Göteborg.

Jag vet inte om konststudenter fortfarande väljer att göra dansvideor av sig själva som första projekt. Men jag tänker på de där dansfilmerna när jag ser två aktuella utställningar av den holländska fotokonstnären Rineke Dijkstra, på Louisiana i Danmark och Hasselblad Center i Göteborg.

Det verkar vara mycket svårt att göra stor konst av lyckliga människor men det är exakt vad Rineke Dijkstra gör.

Dijkstra har nämligen ställt begreppen om utsatthet alldeles på ända. Hon gör en hel del dansa-ensam-filmer. Men det är inte hon själv som dansar, utan unga människor på klubbar. Och de ser inte i första hand utsatta ut – nåja, kanske lite i början av filmerna innan de slappnar av – utan mest bara fria och lyckliga. Det verkar vara mycket svårt att göra stor konst av lyckliga människor men det är exakt vad Rineke Dijkstra gör. Hon lyckas få de till synes utsatta situationerna att verka naturliga, värdiga, nästan upphöjda fastän personerna inte gör något särskilt.

Här kommer en snabbrepris av vad den som följer Rineke Dijkstras konstnärskap kan få se, förutom människor som dansar:

Kvinnor som står nakna, nyförlösta, med blod fortfarande rinnande nerför benen. Ungdomar i badkläder, på stranden. Tjurfäktare som nyss kommit av arenan, efter kampen mot tjuren. Bilder av israeliska soldater. ”Vanliga” studioporträtt, ofta tagna av samma människor under flera decenniers tid.

De båda utställningarna på Louisiana och i Göteborg är lika varandra, även om den i Danmark är större och ger en bättre introduktion till Rineke Dijkstras fotografi. (Jag tippar att Louisianautställningen var bestämd långt innan det blev klart att Dijkstra skulle få årets Hasselbladspris och därmed ställa ut i Göteborg.)

Kolobrzeg, Polen, 26 juli 1992.
Foto: Rineke Dijkstra
Kolobrzeg, Polen, 26 juli 1992.

Det var 1990-talsserien Beach Portraits, strandporträtt, som gjorde Rineke Dijkstra till en storhet inom fotokonsten. Egentligen tycker jag fortfarande att de är det bästa hon har gjort.

Den första baddräktsbilden visar Dijkstra själv efter simningen hon gjorde som sjukgymnastik. Hon är utmattad, bär badmössa, simglasögon och är iförd en praktisk och oglamorös baddräkt där könshåret syns igenom det våta tyget.

Konceptet med baddräktsbilder av människor startade faktiskt med ett självporträtt. Dijkstra jobbade som kommersiell fotograf och tagit ledigt ett par månader för att försöka jobba med egna konstprojekt.

Det gick inte så bra, hon hade inga egentliga idéer och egentiden var nästan slut när hon råkade ut för en allvarlig cykelolycka i Amsterdam. Hon blev sjukskriven en längre period.

Den första baddräktsbilden visar Dijkstra själv efter simningen hon gjorde som sjukgymnastik. Hon är utmattad, bär badmössa, simglasögon och är iförd en praktisk och oglamorös baddräkt där könshåret syns igenom det våta tyget.

Det är en stark och uppriktig bild, det enda självporträtt jag sett komma från Rineke Dijkstras kamera och starten för en stor karriär som en av samtidsfotografins absolut viktigaste.

Bilderna är inte digitala utan tagna med analog storformatskamera och förblir alltså osäkra kort ända tills de framkallats. Som fotografier var förr i tiden.

Dijkstras storhet ligger i att hon tar den vanligaste och mest utslitna fotogenren porträttfotografin och gör porträtten till något större än bilder av specifika personer. Hennes avporträtterade människor möter alla betraktaren med stadig blick. De ser mäktiga ut, även om de egentligen inte har makten över bilden. Det har ju fotografen, som väljer och bestämmer.

Jag har aldrig trott på det där att en skicklig fotograf ska kunna visa objektets sanna jag. Däremot tror jag att Rineke Dijkstras fotografier visar någon sorts sanning om oss människor. Och oj, vad vi är fina när vi dansar.