Kultur

Relationsdrama om välpolerat par som tar hand om ensamkommande träffar rakt i hjärtat

Kultur Artikeln publicerades
Lisa Lindgren och Benjamin Moliner
Foto: OLA KJELBYE
Lisa Lindgren och Benjamin Moliner

PK-fasaden rämnar, verkligheten träder fram. Recensenten Agnes Brusk Jahn har sett den gripande ”Allt gott i världen”.

Teater:

Allt gott i världen

Var: Göteborgs Stadsteater, Studion

Manus och regi: Paula Stenström Öhman

Skådespelare: Lisa Lindgren, Rasmus Lindgren, Benjamin Moliner, Victoria Olmarker

Längd: ca 90 min utan paus

Spelas t.o.m.: 27 okt

Visa mer...

Vad är egentligen godhet? Finns det flera sorters godhet? Vilken sort räknas? Varför gör en goda gärningar – och spelar det någon roll?

I ”Allt gott i världen” möter vi paret Pernilla (Victoria Olmarker) och Joar (Rasmus Lindgren) i ett perfekt inrett hem. De är trevliga, Joar nästan outhärdligt positiv. Joar och Pernilla har tagit ett beslut: De ska ta in ett ensamkommande flyktingbarn. Som stöd har de sina goda vänner, paret Tanja (Lisa Lindgren) och Danne (Benjamin Moliner). Tanja och Danne är inte så välpolerade, men de är rediga. De var minsann bland de första på plats på stationen när flyktingströmmarna kom. De donerade kläder och delade ut mat och gjorde rätt för sig. De är duktigt goda. De tror inte på sina välpolerade vänners förmåga att hand om ett flyktingbarn, utan är övertygade om att de själva skulle klara det bättre.

Ju längre pjäsen fortskrider desto mer framkommer fördomarna, kylan, som gömt sig bakom deras politiskt korrekta fasad.

Och frågorna ställs: Varför vill Joar och Pernilla ta hand om ett ensamkommande flyktingbarn? Är det för att rädda sin knackiga relation? För att kompensera för att de inte har barn själva? För att glömma ett gemensamt trauma? För pengarna? Anledningen visar sig oväsentlig när flyktingbarnet kommer och deras kärlek till honom blir villkorslös och hjärtskärande varm. Under tiden de har honom kommer mänskligheten tillbaka till dem. Pernilla vågar möta det gamla traumat, och Joars inövade optimism försvinner.

Med Tanja och Danne blir det istället tydligt att den rediga godheten lätt kan försummas, vilket sen bortförklaras med vackra ord.

Ju längre pjäsen fortskrider desto mer framkommer fördomarna, kylan, som gömt sig bakom deras politiskt korrekta fasad. Eller om deras godhet helt enkelt skrämts bort, när fördomarna alltmer gjort sig till känna i deras undermedvetna.

”Allt gott i världen” träffar rakt i hjärtat. Karaktärerna är skickligt gestaltade och dialogen rapp, rolig och smart. Manuset är gripande och mångbottnat. Se den.