lördag 04 februari 2012
lördag 04 februari 2012
Recensioner 2010-09-07 | Uppdaterad 2010-09-14
Einar Askestad gjorde 1997 en stilsäker debut med novellsamlingen Det liknar ingenting. Efter att sedan ha ägnat sig åt andra genrer återkom han i ifjol till novellformen med Kvinnohistorier och så nu med ytterligare en samling: Frånfällen.
Bok: FRÅNFÄLLEN
Författare: Einar Askestad
Förlag: MBM Förlag
Den utlovas utgöra en sorts pendang till debutboken och det löftet kan väl sägas infrias. Teman och stämningar går igen och man kan tycka sig se personer, eller åtminstone fragment av dem, återkomma. Slarvigt kan man påstå att det nu som då är huvudpersoner som på olika sätt kommer på glid i tillvaron – i ett fall rent bokstavligt. Men samtidigt har något hänt. Det som, stilsäkerheten till trots, någon gång kunde kännas sökt eller ansträngt i debutboken är här ersatt av ett helt igenom moget författarskap med en virtuos språkbehandling.
Askestad har en god känsla för subtilt avvägda detaljer, såsom ”den tillfälliga lättnaden i att hålla ett glas vatten i handen och först efter en stund dricka av det”. Läsaren leds tryggt in i något otryggt där ingenting längre är självklart, eller för att använda ett uttryck från boken: ”något som visar på hur sällan vi lever i det som också är verklighet och hur ofta vi är skyddade av de berättelser vi befinner oss i”.
Påfallande många av novellerna utspelar sig i ett sällan specificerat sydligt land och man grips lätt av den där typiska och efterlängtade utlandssemesterns overklighetskänsla. Lidande och död? Nej, en ”Sex on the beach”-drink tack.
Stilmässigt får jag inga självklara associationer till någon annan i den svenska samtidsprosan. Genom spelet mellan sken och verklighet påminner Askestads novellkonst i och för sig i någon mån om Jonas Karlssons dito men om vi liknar Karlsson vid ljus choklad är Askestad definitivt mörk, med längre och intensivare eftersmak. Temat är klart nog: döden, en konstant som samtidigt får en mängd utseenden i den kalejdoskopiska helhet Askestads arton noveller erbjuder.
Det är fascinerande hur författaren förmår göra känslan av orörlighet så spännande, inte minst i den långa inledningsnovellen. Oftare än i form av den plötsliga biologiska döden presenterar sig varats olidliga lätthet i svårigheten att hålla fast någonting. ”Att minnas blir att se hur långt man hunnit upphöra.”
Jag hoppas i alla fall innerligt att Einar Askestads författarskap inte upphör på länge. Samtidigt undrar jag om jag är cynisk som tror att det faktum att han ges ut på det pyttelilla förlaget MBM står i vägen för eventualiteter som till exempel en Augustprisnominering. ?Jag hoppas det.
Kristian Fredén
Vet du något vi borde skriva om? Kontakta mig direkt!
Annsofie Andersson
annsofie.andersson@bt.se
Telefon: 033-7000 792
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
