Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Recensioner 2011-04-18 | Uppdaterad 2011-05-03
Om man skulle fråga någon vuxen svensk om han eller hon minns någon särskilt betydelsefull plats eller miljö från barndomen är det troligt att ett flertal skulle nämna något naturnära ställe och många skulle nämna sin barndoms skogar.
Barn och skog ? evig eller föränderlig kombination?
Bok: BARNDOMENS SKOGAR. Om barn i natur och barns natur
Författare: Gunilla Halldén
Förlag: Carlsson Bokförlag
Dessa platsers betydelse verkar växa i storhet allteftersom åren går och jag har själv ofta reflekterat över om man verkligen klättrade i det där trädet lika ofta som man minns det som. Men jag minns när man högg ner det och hur länge jag sörjde detta. Eller kanske var det inte så länge ändå?
Så verkar barndomsminnen fungera, minnets vindlingar bryr sig sällan om det mätbara. Vår syn på naturen och dess betydelse är också en del av vår identitet både på individnivå och på nationsnivå. Se bara på en helt vanlig kontaktannons, nästan alla säger sig gilla skogspromenader. Om detta vore sant och även ledde till handling och vandring skulle det drälla av folk i skogen. Detta tänker jag på när jag går i ”min” skog och möter – ingen. Om denna idéhistoriska kontext och vår syn på barndomen har Gunilla Halldén undersökt.
Halldén är professor emerita vid Tema Barn vid Linköpings universitet. Hennes ämnestillhörighet finns inom pedagogiken och pedagogisk psykologi. Hon har forskat och skrivit flera böcker och artiklar om synen på barndomen och naturen. Den goda barndomen likställs ofta med vistelse och lek i naturen.
I nyutgivna Barndomens skogar kartläggs hur man har sett på barn och vikten av att de vistas i skogen. Halldén kommer fram till att kopplingen mellan barn och natur har starka inslag av att man värderar naturupplevelser högt. Vistelse i skog och mark framställs som något gott i sig. Skogen blir sinnebilden för den goda platsen där lekarna blir friare, där barnen bråkar mindre och den naturliga rörelsefriheten kombineras med tanken om den gör barnen lugnare.
Bitvis blir texten huvudsakligen redovisande av tidigare forskning och litteratur. Detta sker på bekostnad av den egna analysen av det rika materialet.
Men för den läsare som vill ha en gedigen ingång till barndomens skogar är läsningen en bildande och idérik promenad i en viktig del av barndomens historia. Man blir påmind om att skogen kan vara en plats, ett hem för själen och för nationen, för att uttrycka det storvulet. Jag påminns om barndomsminnen som jag glömt att jag kom ihåg.
Halldéns många exempel ur barndomens idéhistoria och dess rötter i romantiken blir tydliga. Även om detta är ett internationellt fenomen så tycks tanken särskilt djupt rotad hos oss i Norden. Tänk bara på Elsa Beskows bilderböcker och Astrid Lindgrens sagor och berättelser. Där vimlar av gröna skogar och blommande körsbärsdalar och även om hoten finns är naturen huvudsakligen bärare av det Goda.
Naturen är barnens revir. Det kan vara milsvida skogar eller en stor sten bakom uthuset. Jag tror att vi är många som kan känna igen oss i den här beskrivningen samtidigt som jag skulle vilja se en jämförelse med någon helt nutida undersökning av en urban miljö. Kan bakgården, lekparken eller förskolans lilla bergsknalle (knappt synlig för den vuxne) fylla samma funktion för dagens barn? Eller sker det idag en stor förskjutning av barndomens platser? Jag tror nämligen verkligen på betydelsen av en konkret plats som är din, och den kan inte ersättas av ”platsen som inte finns” som en känd vetenskapsjournalists bok om internet heter. Få saker gör oss så nostalgiska som tanken på vår barndoms lekar och naturupplevelser. Men frågan är om detta håller på att förändras eller redan har gjort det. 2000-talets barn kommer kanske inte alls att längta efter röda stugor med vita knutar eller önska att de var beskowska Tomtebobarn. Om Verner von Heidenstam hade varit barn idag och på sin ålders höst diktat kanske han skrivit: ”Jag längtar till tangentbordet, jag längtar till skärmen där barn jag lekt.”
Eva Wahlström
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
