söndag 14 mars 2010
söndag 14 mars 2010
Recensioner 2008-09-25 | Uppdaterad 2008-09-24
Bok: SJÄLENS REGNBÅGE
Författare: Mehmed Uzun
Översättning: Claire Kaustell
Bok: ER TID SKALL KOMMA
Författare: Ana Luisa Valdés
Förlag: Ordfront
Två självbiografier utgivna på samma förlag. Båda författarna födda 1953. Två människor i exil som efter att flytt från våld och förtryck har hamnat i Sverige och Stockholm. Själens regnbåge och Er tid skall komma är båda utmärkta till stil och innehåll. Det finns paralleller. Men också mycket som skiljer.
Med Själens Regnbåge har Mehmed Uzun skrivit lika mycket en litterär självbiografi som en politisk. Språket är utpräglat poetiskt, anslaget intellektuellt ut i fingerspetsarna.
Det handlar om en resa med målet att finna litteraturens själ och att återuppväcka det kurdiska språket, om sökandet efter en identitet bortom den turkiska våldtäkten av den egna kulturen. Det biografiska hamnar på en underordnad nivå. Visst finns här släkten, rötterna, barndomens smaker, lukter och röster, men mest i bakgrunden. I förgrunden hamnar identitetsskapandets problematik, författarens språkliga tillblivelse och mötet med litteraturen. Som en röd tråd löper det åtal den turkiska staten väcker mot Mehmed Uzun, ett åtal som väcker mycket uppmärksamhet bland författarkollegor och andra intellektuella världen över. Han blev för övrigt frikänd.
Själens regnbåge kom att bli Mehmed Uzuns litterära testamente. Han avled 2007. Man minns honom som en av dem som bokstavligt talat nyskapat den moderna kurdiska litteraturen.
Ana Luisa Valdés uppgörelse med militärjuntans förtryck i Uruguay är något annat. Er tid skall komma är som redan titeln antyder en än mer politiskt inriktad självbiografi: mer formad som en uppgörelse än som en litteraturvetenskaplig undersökning.
Efter militärjuntans maktövertagande i Uruguay 1973 hamnar Ana Luisa Valdés, liksom tusentals andra politiskt aktiva, i fängelse. Hon blir dömd till två år, men får sitta i fyra.
Er tid skall komma innehåller fler beskrivningar av fängelsemiljöer, mer tortyr och är mer rakt på sak än Mehmed Uzuns litterära testamente. Den känns minst lika angelägen. Ana Luisa Valdés skriver en historia som många människor med rötter i Latinamerika bär på. På nära håll får hon se och uppleva de metoder de USA-utbildade torterarna använder sig av. Hennes bok är en brygga mellan det outsagda och det som måste berättas. Det gör ont.
Jag sträckläser boken, berörd av den solidaritet som finns mellan de förtryckta, men också allt mer indignerad. Så mycket våld, så mycket lidande, så mycket död – fullständigt i onödan.
Liksom Uzuns biografi är Valdés bok mycket välskriven, men stilen är helt annorlunda. Här möter vi det kortfattade, kärnfulla berättandet som snarare för tankarna till essäister som Sven Lindqvist än postkoloniala akademiker. Bra? Mycket.
Jag lägger böckerna åt sidan. Mehmed Uzun och Ana Luisa Valdéz författarskap skiljer sig åt, men i försvaret för de mänskliga rättigheterna och de humanistiska idealen är de lika. Deras böcker ger röst åt dem som inte har förmågan, eller ens längre kan, berätta sin historia. Lyssna på dem.
Mikael R Karlsson
Fotnot: Ana Luisa Valdés besöker bokmässan i Göteborg, som börjar idag. Förutom framträdanden på Internationella Torget och i bokförlagets monter håller hon ett miniseminarium om ovanstående bok idag kl. 15.
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
