söndag 12 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Recensioner 2010-03-15 | Uppdaterad 2010-03-15
Mattias Andersson, Backateaterns uppburne konstnärlige ledare, har valt ett inte särskilt obekant ämne för sin pjäs.
De inblandade är på olika sätt och inte minst socialt kantstötta, merparten befinner sig i ett tillstånd av före detta någonting. Roland Hedlund skapar ett mycket levande porträtt av kalasets huvudperson Orvar, han som för kvällen uppträder som den envetne sanningssägaren, en gång arbetare på ett varv i Göteborg men förtidspensionerad vid 60 år fyllda.
I kraft av sin ålder och vunna erfarenheter anser han sig med fog vara den rätte att uttala sig om vad livet i själva verket består av. Och livet består av nederlag.
Denna kärva övertygelse om tillvaron, av Orvar målande liknad vid en rumpa med tillhörande delar, är den smärtpunkt i dramat som övriga i olika grad kommer att drabbas av, ta till sig eller avfärda. Ty här frodas drömmen om hur livet egentligen kunde ha blivit om inte det ena eller det andra kommit emellan. Orvars son den arbetslöse Conny kunde nog ha blivit fotbollsproffs, åtminstone en ny Bebben Johansson, om inte hans knä blivit söndersparkat. Styrkan i Sven Olof Janssons tolkning är, att man hela tiden anar den bitterhet som en trasad dröm kan åstadkomma. En bitterhet som indirekt skymtar när han mångordigt återger ungdomens dragningar, tunnlar och målgivande frisparkar inför en hänförd publik.
Och hans hustru Annette kunde kanske med lite flyt till och med blivit Miss Universum med tanke på hennes start som Västra Frölundas Lucia 1976. Eva Claar avslöjar här en komisk ådra som publiken med förtjusning anammar, en komik som har att göra med hennes sätt att förvalta repliken, att framhäva aningslösheten eller illusionen av bevarad attraktionskraft hos en medelålders kvinna.
Mot det vegeterande äkta paret ställs tre ungdomar: dottern Malin som vill bryta upp och läser in en gymnasiekompetens, hennes nyfunne pojkvän Amir från Iran där han var dramatiker och Stefan, nyligen avförd som Malins pojkvän. Elin Bornell, Farid Tristan Sohrabi och Krister Kern understryker och övertygar i sina respektive tolkningar av ungdomlig ilska, förälskelse och förtvivlan. Värt att notera är Krister Kerns Stefan som plötsligt kommer till insikt om att han i stället för ett före detta skall åstadkomma ett efter detta. Så blinkar i alla fall en ljuspunkt i denna gestaltning av den destruktiva förnöjsamheten.
Pjäsen delar sig i två akter. Den första har till uppgift att sätta in publiken i sammanhanget, vilket sker i fristående monologer eller dialoger. Kanske av den anledningen blir denna första del både trevande och tempofattig. Nåväl, det tar sig i fortsättningen. Det är också, bör sägas, ingen brist på utrymme. Förmodligen bevittnar vi i denna provisoriska lokal världens längsta scen, där regissören ibland låter aktörerna försvinna lång ut i kanterna. Det ger ett något ödsligt intryck.
Före detta är ett skådespel värt att se, även om ämnet tidigare har intresserat en hel del författare. Pjäsen är, sina sorgliga delar till trots, framför allt mycket rolig.
Ordet rumpa nämns inte i pjäsen, däremot rövhalvorna.
Märkligt att recensenten inte hört och inte sett
Stefan Moberg. En fantastisk cellist, som skapar en röst av cello och gör föreställningen
nästan musikalsikt genomkomponerad.
Kirsten Thomsen har skapat en scenografi i detta
anmärkningsvärt spännande rum, som inte nämns med ett ord.Hon hypnotiserar rummet med mycket enkla medel.
Claes - Görans Granlöfs ljussättning helt kongenial med text och rum. Inte ett ord om detta.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
