torsdag 18 mars 2010
torsdag 18 mars 2010
Jan Arnald berättar om kärlek och engelsk sjöfart.
Recensioner 2010-02-01 | Uppdaterad 2010-02-01
Förlaget kallar Jan Arnalds senaste roman Intimus för en psykologisk thriller och en kärleksroman.
Jan Arnald. Foto sara arnald
Bok: Intimus
Författare: Jan Arnald
Förlag: Albert Bonniers förlag
Bokens kvinnliga huvudfigur heter Mirra. Hon är 38 år gammal, när bokens nutidshändelser äger rum. Mannen kallas Ferry och är två år äldre. Bakgrunden till det skeende som skildras är en lätt skandalartad skolkonsert vid Kungsholmens gymnasium i Stockholm.
Förstaringaren Mirra är en utomordentligt duktig violinist och lyckas trots sin ungdom bli medlem i en välkänd stråkkvartett. Som avslutning på läsåret skall kvartetten framföra Haydns Jesu sju ord på korset.
Mirra skall således spela för sina skolkamrater. Det börjar utmärkt, men i tredje satsen vågar hon titta ut över den ungdomliga publiken och fångar blicken av en pojke, Ferry, som gör en obscen gest åt henne. Ett fatalt felstråk blir följden, stycket måste avbrytas. Mirra kastar i bästa tennisspelarstil sin fiol i golvet och rusar ut.
Uppenbarligen medför denna händelse att hon tappar fotfästet i tillvaron. Efter gymnasietidens slut skickas hon av sina föräldrar till Melbourne i Australien. Hon är tydligen sexualbesatt och i Australien skall moster Steffi hindra henne från att träffa killar.
Det lyckas länge men efter några månader smiter hon iväg och på en sandstrand träffar hon Ferry och ett explosivt samlag spelas upp. Om här även en våldtäkt äger rum är oklart.
Ferry, vars personliga öde tycks vara färgat av en brutalt olycksdrabbad familjebakgrund, är i nutidssituationen en etablerad familjefar med fyra barn.
Mirra har själv ett barn, en son, som hon vid födelsen lämnat bort, eftersom hon inte visste vem fadern var. Det som utlöser bokens händelseförlopp är att Mirra och Ferry efter mötet på Melbournes heta sand lovat att efter på dagen tjugo år senare träffas på samma plats. De försvinner visserligen ur varandras synfält, men av en internetslump får de på nytt kontakt med varandra och båda minns löftet.
Hur detta sedan förverkligas fyller sida upp och sida ner med fragmentariska tankar, förryckta infall och märkliga inslag om en tvillingbror och en medalj, vars roller och funktioner förblir oklara.
Om detta är vad Bonniers förlagsredaktör kallar psykologisk thriller har han och jag olika uppfattningar om vad det begreppet innebär.
Om det varit författarens avsikt att få läsaren berörd av personernas öden, får man tyvärr konstatera att han misslyckats, för man kommer sorgligt nog aldrig personerna tillräckligt nära för att beröras.
Även bokens komposition är förbryllande. Det finns två parallellhandlingar. Med hjälp av valda episoder ur främst den engelska sjöfartens historia anas – men inte mer! – en sidobelysning av huvudtemat.
Kompositionellt har romanen delats upp i avdelningar som rubricerats med satsbeteckningarna i Haydns oratorium. Om här kan finnas inre samband har jag inte lockats att undersöka.
Kanske är det så att Jan Arnald har gått havande med vissa disparata stoffidéer, som han sökt sammanfoga till en roman som nu rymmer drygt trehundra sidor.
Stoffet har möjligen blivit för stort för författaren. Jag är besviken på boken. Av Arnald har jag tidigare läst utsökta noveller, han är en skicklig skribent. Det visar även Intimus. Möjligen behövde han den här gången ha tagit betydligt mer tid på sig.
Per-Ove Ohlson
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
