Recensioner 2010-08-30 | Uppdaterad 2010-08-31
Många debutanter berättar om sina egna liv i sina första böcker.
Även om erfarenheterna kanske inte är så omfattande. Josefine Sundström, känd från barnprogram och melodifestivaler, gör tvärtom. I en stram familjekrönika som sträcker sig tre generationer bakåt skildrar hon könets och klassens förbannelser.
Det är en enkelt formulerad men mycket gripande historia. Berättelsen, som utspelar sig i Österbotten, inleds med en otäckt detaljerad och mycket trovärdig skildring av familjevåld.
Tuva är gift med Timo som super och slår både henne och de två döttrarna. När hon inser att han kommer att döda dem flyr hon till Sverige, med hjälp av en väninna. I växelvisa kapitel berättas så släkthistorien, där manliga svek, alkoholism, misshandel och sexuella övergrepp utgör det sammanbindande temat.
Tuvas mor Mari är den mest tragiska av bokens gestalter. Som sladdbarn till en fattig torparkvinna, vars make är försvunnen, behandlas hon som en träl i sitt eget hem.
Hon får inget att äta, i skolan blir hon utsatt för lärarens mobbning (hon lider av både stamning och dyslexi), och till råga på allt våldtas hon av en suparkompis till sin morbror.
Det är så Tuva blir till. Som om inte detta räckte blir Mari också tvångssteriliserad.
Det är denna skammens, fattigdomens, okunnighetens och våldets onda tradition som Tuva bestämmer sig för att lämna. Sundström har ett bra sinne för den misshandlade kvinnans sätt att delvis ta på sig ansvaret för misshandeln, för hennes irrationella bundenhet till mannen som hotar hennes liv.
Men hon har också en suverän blick för hur underklassen håller kvar sig själv i misär genom Jantelagen, och människors sätt att kompensera sina egna maktbrister genom att slå den som är ännu svagare.
Men slutet är hoppfullt, när Tuva hittar ett bättre liv på andra sidan Östersjön.
Björn Gunnarsson
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721