söndag 12 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Ann Heberlein har skrivit en stor liten bok om ondska.foto Kennet Ruona
Recensioner 2010-08-23 | Uppdaterad 2010-08-24
De flesta har nog läst mer om Ann Heberlein än av Ann Heberlein. Så också jag.
Därför är det med viss förväntan jag sätter tänderna i hennes senaste: En liten bok om ondska. Och jag blir inte besviken. Det här är folkbildning när den är som bäst.
Det råder brist på böcker om ondska. Det närmaste man kommer ett helhetsgrepp på svenska är Lars Fr. H. Svendsens Ondskans filosofi som översattes från norskan 2005. En utmärkt bok förvisso, men inget för den utan fackkunskaper. Heberleins bok är däremot ganska lättillgänglig, utan att för den skull bli ytlig.
Som titeln antyder handlar det om ondska. Om ondskans lockelse, huruvida den har en egen existens, om onda vuxna och onda barn. Det handlar om hämnd och straff, ondska ur ett genusperspektiv och mycket, mycket mer.
Referenserna är många. Och här är väl egentligen den största invändningen: ibland refererar Heberlein sönder resonemangen, vilket gör att när väl hennes egen röst lyfts fram blir den till och från ganska tunn.
Resonemangen drivs ibland för långt och ibland för kort. Det fattas också flera tankeled, åtminstone ur filosofisk synvinkel.
En annan invändning handlar om relevansordning. Visst. Det finns anledning att på ett ganska djupt plan diskutera dygd- och pliktetiska föreställningar när man skriver om ondska, men att så lättvindigt glida förbi de konsekvensetiska teoribildningarna säger måhända mer om Ann Heberleins bakgrund som teolog än ämnet i sig. Det är ju trots allt inom den praktiska filosofin som de intressantaste diskussionerna förs. Och där stödjer många filosofer just konsekvensetiska resonemang.
Just det teologiska angreppssättet gör också att en tämligen ointressant fråga ur en sekulär synvinkel: huruvida ondskan har en självständig existens, får ta på tok för mycket plats.
Men sett i sin helhet är dessa invändningar ringa i förhållande till vad man får. Eller om man säger så här. En liten bok om ondska har antagligen blivit en bättre bok än om ovanstående invändningar inte hade kunnat göras. Att ersätta den populärvetenskapliga vinklingen till förmån för tunga filosofiska argument skulle antagligen minska en potentiell läskrets med en sisådär 90 procent.
Som det är nu skulle man utan större problem kunna sätta En liten bok om ondska i händerna på en någorlunda motiverad gymnasieelev (vilket i högsta grad rekommenderas) och det är en stor styrka.
Heberleins bok är ändå en intellektuell utmaning. Det är en text som ifrågasätter, vänder och vrider på begrepp och teorier, som följer varje lös tråd till dess ände. Den visar ett kritiskt förhållningssätt till något som alltför många tar för givet när de faller för mediernas oemotståndliga lust till förenkling. Ann Heberlein tvingar läsaren att se den potentiella ondskan i sig själv, vilket dessutom ger en existentiell dimension.
Ondskan är allmänmänsklig, alltför allmänmänsklig för att travestera Nietzsche. Den finns inom oss. Inte som självständig existens, utan som en möjlighet.
Om det är något vi har lärt oss av historien är att ondskan i form av enskilda människors ondska inte är det stora problemet. Det är när vi andra väljer att titta bort.
Mikael R Karlsson
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
