måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Recensioner 2010-03-11 | Uppdaterad 2010-03-11
Någonstans i snårskogen av grovhuggna karaktärer och svårgenomtränglig småländska kan två spår urskiljas i Peter Törnqvists roman Kioskvridning 140 grader.
Det ena uppehåller sig vid språket, det andra kretsar kring hållfasthet och uppbrott. Vid vägs ände löper de båda samman i en större frågeställning om strukturer och hierarkier, om över- och underordning, om det som förenar och det som särskiljer.
Först språket. Romanen – om den nu ska kallas så, egentligen består den av episoder och löst sammanhållna avsnitt – är till stor del skriven på småländsk dialekt, bitvis riktigt bred sådan.
Utöver att fungera som lokal markör och sätta Njudung på den litterära kartan understryker dialekten något så basalt som den egna röstens självklara plats i ett större sammanhang. Den omständigheten kommer igen i Tjippens, en av de mer framträdande romanfigurerna, funderingar. Det andra uppfattar som talfel blir i hans öron talrätt, ”lagom mycket sagt”. Och i förlängningen rymmer den tanken en vidare innebörd: ”Språk är kropp och själ, i förening /…/ Mycket lokala läpp- och munhåleställningar, visst, det varierar, men likväl i det stora hela gemensamt för mänskligheten.”
Det andra spåret har flera utlöpare. I viss mån kan Kioskvridning läsas som en yster skildring av några ungdomars första steg in i vuxenvärlden, en sjuttiotalssommar fylld av arbete och spirande sexualitet. Tjippens familjeförhållanden utgör en annan betydande berättelse, hans uppgörelse med pappan, som kombinerar rollerna präst och pryglare, och en förlegad och förljugen gudstro. Och i bokens avslutande del, en omdiktning av Harry Martinsons Vägen till Klockrike, är den civilisationskritiska udden tydlig.
Gemensamt för alla är den återkommande frågan om vad som låter sig sägas, vem och vilka som ska representeras och komma till tals.
Det har sagts att romanen är omöjlig att sammanfatta. I påståendet finns en underförstådd positiv värdering: här är ett sådant överflöd av rikedom och infall att varje försök till sammanfattning är förgäves. Men lika rimligt vore väl att hävda det motsatta: boken spretar åt så många håll att varje ansats till sammanhållen komposition går förlorad.
I fråga om Kioskvridning tycks båda synsätten giltiga. Onekligen en rikhaltig och långa stunder rolig bok, ofta med ett språk som är i direkt samklang med det skildrade:
”Trastarna sjöng blött, det var all natten som skulle ur strupen.”
Men samtidigt är småsakerna och sidosprången så många att de till sist tröttar mer än de tillför. Och av det frekventa ordvitsandet att döma torde Göteborg tillhöra Njudung.
Peter Viktorsson
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
