torsdag 09 februari 2012
torsdag 09 februari 2012
Recensioner 2010-01-21 | Uppdaterad 2010-01-22
I och med klimatmötet i Köpenhamn har områden som vanligtvis befinner sig i bortglömd medieskugga tagit steget in i rampljuset.
Rapporter om ögruppen Tuvalu som håller på att ätas upp av stilla havet har varvats med inslag om Madagaskars försvinnande regnskogar.
På just Madagaskar har 80 procent av regnskogen skövlats och bränts. Lemurerna, primatdjuren som inte finns på någon annan plats på jorden, är en av alla arter som går mot hemlöshet när deras skogar tynar bort i ett skenande tempo.
Ett av de mer originella inläggen i debatten om Madagaskar och dessa speciella djur skrevs redan 1991 av William S Burroughs. Att det tagit arton år för ordanarkistens sista roman, Slumpens Spöke, att ges ut på svenska har inte gjort den mindre aktuell. Men inte heller mindre förvirrande. Eller irriterande.
Bokens huvudkaraktär kapten Mission har grundat en fri koloni på Madagaskars västkust. När den frihetstörstande piraten kommer tillbaka från en resa inne i öns djungler börjar dock drömmen om den fredliga kolonin att haverera. Det första han möts av är en död, sönderskjuten lemur.
Efter hand framkommer det att lemurmördaren är en utsänd agent som infiltrerat kolonin med uppgift att ödelägga den. När kapten Mission kort därpå luras ut på havet för att strida mot en påhittad expeditionsstyrka förvandlas hela samhället till en utbränd ruin.
Det är den så kallade Styrelsen som ligger bakom förödelsen. Tanken på att fler skulle inse att man kan leva i harmoni med naturen har fått det att koka i maktens styrelserum.
Likt i många av författarens böcker är frihetsanspråket ett huvudtema. Andra trådar som också skvallrar om att det är Burroughs som ligger bakom boken sticker ut här och var. Redan efter några sidor knarkas det exempelvis så att det står härliga till.
Williams S Burroughs, som bland annat skapade moralpanik i USA under sent femtiotal med sina beskrivningar av sadistiskt homosex i Den nakna lunchen, förnekar sig inte den här gången heller.
Han beskriver Kristus som ett slags virus och föraktet för västvärldens leverne bara sprutar ut från sidorna. Kapten Missions vrede tar framför allt uttryck i hatet mot det mänskliga boskap som han menar att människosläktet har utvecklats till.
Sammantaget kan boken beskrivas som en slags flummig mix av författarens impulser. Långa fotnoter och monologer blandas in rätt frekvent för att vara en roman på dryga 60 sidor.
Det är faktiskt lite väl tätt mellan de drogdimmiga svängarna. Personligen blir jag snurrig över att hela tiden kastas runt i små utflykter, och aldrig riktigt få landa i texten. Även om de motsägelsefulla och spretiga uttrycken är ett av författarens signum tröttar det ut i längden.
När hela mänskligheten begravs i brutala bakterier och förruttnande sjukdomar framåt bokens sista sidor är frågan om allt redan är för sent eller om det fortfarande finns ett spirande hopp bland de förmultnande liken. En annan fråga är dock hur många som redan har tröttnat, och lagt ifrån sig boken.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
