Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Kajsa Grytt blev inte superkändis. Men det är svårt att hitta hennes like, tycker BT:s kritiker Lena Kvist.
Recensioner 2011-05-04 | Uppdaterad 2011-05-04
Vi älskade Tant Strul allihop. För musiken, visst, särskilt Dunkar varmt, men också för de kaxiga poserna på skivomslagen, för att alla i bandet var tjejer och för att trummisen kallade sig Nike Nojja.
Bok: BOKEN OM MIG SJÄLV
Författare: Kajsa Grytt
Förlag: Norstedts
Jag rodnar när jag minns hur vi försökte lura i några engelska killar att det var vårt rundkindade brådmogna wannabe-gäng som var det coola svenska bandet Tant Strul.
Å, vad vi hade velat det.
Jag minns motvilligt den händelsen när jag läser Kajsa Grytts självbiografi Boken om mig själv och jag minns andra saker jag hade glömt.
Som att man skulle säga att man var ”nojig” när folk frågade hur man mådde på åttiotalet och att det fanns något som hette ”skofärg” som man målade skor och annat med.
Men Kajsa Grytts självbiografi är mer än en nostalgitripp för åttiotalsromantiker. Den är kanske den mest ärliga självbiografi jag någonsin läst, full av skärande sanningar om hur det är att vara mittemellan.
För Kajsa Grytt och hennes Tant Strul blir aldrig några stora rockstjärnor.
Inte som Thåström och Imperiet eller Plura och Eldkvarn.
Thåström, ”Pimme”, och Plura är två av Kajsa Grytts vänner och kärlekar. För Thåström, den unga rockikonen som alla vill ha, är hon en av många tjejer som kan få chansen att gå hem tillsammans med honom.
Senare träffar hon Plura och lever i ett långt förhållande med honom. Plura har skrivit om Kajsa tidigare, efter att fotografen Hatte Stiwenius dog för några år sedan.
I Pluras blogg och i låten Kärlekens tunga framstod Kajsa Grytt som ganska hjärtlös. Plura har egentligen ingen huvudroll i Grytts biografi, men hon tar chansen att ge sin version av hur deras förhållande var: Plura är inte särskilt trogen, han älskar sitt kokain och när Kajsa blir gravid övertalar han henne till abort eftersom han tycker att 23 år är för ungt att bli mamma. Han har lovat åka med henne till sjukhuset men kommer inte hem på natten utan sover hos sin gamla tjej.
”Jag åker uppgiven och förtvivlad ensam till Södersjukhuset. När jag ligger på uppvaket med en tom kropp kommer Plura med blommor och vitt runt näsan.”
Det finns en del skvaller för den som är intresserad, också komiska småsaker som att Kajsa och Plura bantar med specialdiet där kolhydrater, fett och protein ska förbruka varandra. Finns det något mindre rockstjärneaktigt än kosttabeller?
Men boken är också en uppmaning om något större, kanske att leva ett människovärdigt liv.
Genom hela texten återkommer tankar om hur Kajsa Grytt vill leva utanför ekorrhjulet med stress och pengafixering. Hon har hjärtat till vänster, fortfarande som medelålders.
Feminismen finns också där som ett grundackord. Kajsa Grytt hamnar ofta i skuggan av männen hon förälskar sig i. Män som blir ratade skriver en låt om det, men kvinnor som blir ratade kryper ofta under en sten i självförakt.
Rockvärlden är männens och det blir tröttsamt att alltid vara i minoritet som kvinnlig musiker. Och utseendet, alltid utseendet. Hur kaxig och oberoende Kajsa Grytt än verkar sätter sig en tagg när någon frågar ”Har du gått upp i vikt?”.
Måste man vara Tant Strul-fan för att läsa Boken om mig själv? Nja, men det hjälper förstås. Åtminstone är det en fördel att vara intresserad av svensk rockhistoria.
Språkligt är det rakt och funktionellt, helt osentimentalt och outsmyckat. Parallellt med rockberättelsen finns en uppväxthistoria om hur det var att växa upp i 1970-talet Stockholm med ungdomsgården och Clock.
Min största invändning är att texten ofta blir väl insnöad och detaljerad för oss som inte var där.
Om man någon gång har varit på fest med eller spelat med Kajsa Grytt är det förstås kul att få sitt namn nämnt men för alla som inte var där blir det ganska överlastat med information.
Emma från Borås, ni vet hon som tog Kajsa Grytt till en Boråsspelning häromåret, är med i ett långt kapitel som utspelar sig i New York. Det läser jag så klart med stort intresse.
Jag antar att Kajsa Grytt har dagböcker och fotografier till minneshjälp, för detaljerna är som sagt verkligen många. Synd att inte det finns fotografier med i boken. Det hade varit strålande med en bildbilaga.
Tja, det är anmärkningar i marginalen. Läsa boken bör man förstås göra ändå.
Jag känner stor respekt för Kajsa Grytts mod, öppenhet och klarsynthet.
Jag tror inte hon har bett om att få vara en förebild, men det är svårt att hitta hennes like i Rock-Sverige. Hon blev inte superkändis. Men det blev fint.
Fotnot: Bokens soundtrack finns på bit.ly/bokenommigsjalv (Spotify). Kuriosa: omslagsbilden till boken är tagen av Anna Gustavsson från Borås.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
