måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Recensioner 2010-03-11 | Uppdaterad 2010-03-12
Det råder ingen tvekan om att Björn Ranelid dras till svåra och viktiga existentiella problem.
Hans särpräglade prosa uppstår i mötet med smärta och mörka erfarenheter.
I det avseendet är inte hans nya roman något undantag, tvärtom. ”Kniven i hjärtat” skildrar en ovanligt hemsk familjetragedi, där särskilt tre syskon drabbas.
Vad som verkligen hänt mellan föräldrarna avslöjas dock inte i första taget, vilket dessvärre gör skildringen abstrakt och svepande. Björn Ranelid håller inne med det sakliga, för att istället sväva ut i målande beskrivningar av diffusa, rent känslomässiga förlopp. Eftersom inte dessa förankras i det konkreta på ett åskådligt sätt ger de ett poröst och allt för vidlyftigt intryck.
Klart är att textens generator finns i mötena mellan David, fadern och Kasper, sonen. Den förstnämnde sitter i fängelse för mord, den sistnämnde besöker honom i hemlighet, mot familjens vilja.
Med utgångspunkt från reflektioner över pappans duglighet som ingenjör och brobyggare, samt pojkens matematiska färdigheter och politiska engagemang, växer steg för steg en släktkrönika fram, en ganska solig sådan fram till det att faderns våldsdåd ödelägger allt.
En intressant sak med romanens tillkomst är att initiativet till projektet tydligen tagits av fadern och sonen, varför stoffet lär utgå från verkliga händelser. Björn Ranelid förekommer själv i texten som ”författaren”. Han tar emot anteckningar av David, samtalar med honom och har lärt känna Kasper.
Det går dock inte att säga att detta bruk av externa källor färgat romanens stil i någon större utsträckning. Istället för att stiga åt sidan och vördnadsfullt ge liv åt de båda männens upplevelser, träder Björn Ranelids egna attityder i förgrunden.
Han framstår mer som en predikant än en levnadstecknare. Människorna i boken reduceras till exempel, vars främsta uppgift är att bekräfta grumliga och svårsmälta idéer om ”hjärtat” och ”själen”.
På det livsåskådningsmässiga planet laborerar författaren med ytterst vaga begrepp, ett bruk som syftar till att få en hypnotisk effekt, snarare än en filosofisk. Ambitionen att maximera textens emotionella laddning går ut över det intellektuella.
Stundtals blir Björn Ranelids formuleringar så exalterade att de glider över i svulstiga bombasmer. Han framstår som mycket het och forcerad, så ivrig att uträtta sin mission att han tycks försättas i ett verbalt rus. Ofta verkar ärendet vara att rigga upp lampor, att arrangera vinklar för en andligt orienterad ljussättning av tillvaron.
Även om dessa strävanden från ett visst håll kan uppfattas som behjärtansvärda och sympatiska är de svåra att ta. De räcker hursomhelst inte till för att skapa angelägen och engagerande litteratur.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
