torsdag 18 mars 2010
torsdag 18 mars 2010
Recensioner 2008-10-16 | Uppdaterad 2008-10-15
Bok: Den mirakulöse mandarinen
Författare: Asli Erdogan
Översättning: Ulla Lundström
Förlag: Rámus
Mer än döden är intigheten. Den förlamande erfarenheten utgör livsbetingelserna för de två huvudpersonerna i den turkiska författarinnan Asli Erdogans roman Den mirakulöse mandarinen. Det handlar om en man och en kvinna. Båda kommer från Istanbul men vistas samtidigt i Genève i en sorts frivillig landsflykt, okända för varandra, ovetande om varandras närvaro.
En djup förtvivlan sköljer genom romanen, något av en abstinensstämning på grund av det genuina livets frånvaro. Det är detta den unga kvinnan saknat i sitt hemland, detta och friheten. Asli Erdogan, starkt och högljutt kritisk mot sitt lands patriarkala och undertryckande krafter, passar uppenbarligen på att ge sin syn på saken genom sin huvudperson. Denna har fått uppleva kvinnans begränsade frihet och till och med förnedring som så många av Orientens kvinnor får utstå.
Men det verkar som om författarinnan med sin roman ställer frågan om flykten från det svåruthärdliga ställer allt till rätta. Ty ju mer kvinnan bekantar sig med Genève, desto klarare ser hon Istanbul för sitt inre. Längtan efter det förlorade växer alltmer.
I Genève upplever hon en passionerad kärlekshistoria som hon av gåtfulla skäl inte förmår vidmakthålla. Hon blir ensam och skadar dessutom sitt vänstra öga, oklart hur. Det är nu hon blir en nattvandrerska, en som söker sig till mörkret. Det förlorade ögat blir därvid en sinnebild inte bara för den existentiella tomhet hon famlar i, utan också för hennes uppfattning av verkligheten: ”drömmarna framför verkligheten, det förgångna framför nuet, sorgen framför tillförsikten”.
Då hon är författarinna skriver hon ständigt, nu en novell där hon skapar den vackra Michelle som blir ett slags understödjande kontrast till hennes eget tillstånd. Men när hon blir vittne till en trafikolycka med en kvinna som dödsoffer, uppfattar hon denna som Michelle och – illusionen brister. Verkligheten tränger fram och skaver, och frågan är om man kan dikta sig fri.
Mannen som den andra huvudpersonen är också en flykting från ett starkt blödande trauma, ett svek som inte går att bli förlöst från. Då hans hustru blev svårt sjuk i cancer var han oförmögen att möta sanningen, något som kulminerade vid hennes dödsbädd där han inte infann sig.
Den händelsen betecknar vändpunkten i hans liv, från och med nu svärtad av en vanmaktens förtvivlan. Också han trevar i en tomhet utan att veta vad han söker, smärtfyllt medveten om den tidens gång som inte lämnar några spår efter sig. Också han fyller tillvaron med minnen som ständigt förskjuts av skuldkänslan.
Symptomatiskt nog träffas aldrig de två, på distans förenade i samma avgrund. Någon organisk slutfas i de bådas historia förekommer inte. Asli Erdogan skildrar i stället ett närmast statiskt ångestladdat tillstånd med alla dess nyanser och med många utvikningar till deras förflutna. Dessa senare innehåller inte minst sinnliga beskrivningar av ett mångskiftande Istanbul.
Den mirakulöse mandarinen är vad man brukar kalla en stark och laddad roman med ett innehåll som verkligen fängslar. Erdogans expressiva och poetiska språk har stor del i detta, men framför allt hennes kompromisslösa hållning. Det är en roman utan misskund.
Bo W Jonsson
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
