söndag 12 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Recensioner 2010-02-23 | Uppdaterad 2010-02-23
Osäkerhetsrelationen är en lyrisk berättelse om förhållandet mellan verklighet och vetenskap.
I ”versromanens” form låter Helena Granström, själv fysiker och matematiker, fem betydande 1900–talsfysiker och deras diskussioner, minspel och magont berätta om denna osäkra relation, som var ett tema även i debuten Alltings mått.
Under första halvan av 1900–talet uppmärksammade en rad vetenskapsmän de egna metodernas begränsningar i olika bevis och postulat. Heisenbergs osäkerhetsprincip, eller osäkerhetsrelation, var ett sådant. Den innebär ungefär att en samtidig mätning av en partikels hastighet och läge inte blir exakt. ”Ju mer man vet om läget desto mindre vet man om hastigheten. Ju mer man vet om hastigheten desto mindre vet man om läget”, skriver Granström. ”Sanning är något som bara kan betraktas från ett håll i taget”.
Forskarna i romanen förstår också att de påverkar elektronerna när de mäter dem. Om det är så att vi inte objektivt kan observera verklighetens skeenden, innebär detta att verkligheten inte är objektiv, eller att människans mätmetoder aldrig kommer att vara objektiva? ”Att erfara är att delta”; våra mätinstruments sånger är komponerade av det vi mäter och av själva vår mätning, i samspel. Texten tycks vilja införa detta perspektiv som en nödvändighet, och pröva ut ett sätt att som forskare och människa förhålla sig till det.
Inte heller språket stämmer längre. Om vi inte kan ge några säkra utsagor, ljuger vi då? Om våra ord inte motsvarar det de benämner, bör vi sluta använda dem och tystna, eller kan vi använda dem och vara medvetna om att de är något annat än exakta avbilder? ”Du hoppas att pennan och dess hand ska hjälpa dig att finna det du söker: en sång om verkligheten lik den gamla, men i en annan tonart”, skriver Granström, och låter en av fysikerna kalla vetenskapen ”en skaldekonst”.
Författarens egna bilder är djärva och för de avancerade resonemangen nära kroppens sinnen. Elektronvågorna, för små för att vi ska kunna föreställa oss dem, beskrivs som ”böljande” och förs samman med havsvågor som ”slickar himlen”.
Romanfigurerna benämns, trots sina uppenbara förlagor, med initialer – utom Heisenberg själv som kallas ”du”. Det är ett grepp som drar in läsaren i romanen, men också förbryllar; det ovanliga du-berättandet väcker frågor som: var är jaget? Och frågan om identitet finns också invirad i denna allvarliga berättelse om att kämpa med att få ihop ekvationernas sanning och magkänslans.
Helena Granström ironiserar aldrig över naturvetenskapernas ofullständighet; svärtan som skymtar är uppriktig, vilket får mig att tänka att Osäkerhetsrelationen trots sitt motiv är en bok som skildrar vårt oroliga, ostadiga 2000–tal. Som när vi först möter huvudpersonen, blickande mot havet: ”Här är du, inte skeppsbruten men drivande, främmande inför de omgivande vågorna”.
Alva Dahl
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
